Idag fyller en ljuvlig liten människa fem år. Hela handen, som Hilde säger. Och tänk: i den här tiden när man inte får och kan ha kalas så fick just vi ändå fira just den här lilla människan.

Att få vara de där enda gästerna på en födelsedag i coronatid är stort.

Att få vara det efter en så här kort tid på en ny hemort är ännu större.

Jag är så in i hjärtat tacksam över att vi har fått sammanhang och vänner här, trots att största delen av vår tid här har präglats av coronan. Att jag fick fira en ljuvlig människa idag. Att jag fick sticka med en annan ljuvlig igår. Springa med en tredje ljuvlig i söndags.

Så oerhört tacksam varje dag. Varje.

Jag hade varken många eller storslagna planer när det begav sig för ett år sedan. Tänkte mest överlevnad. Allt utöver det var bonus.

Men en sak bestämde jag mig för när barnens skola och dagis stängde: under perioden hemma skulle jag gå 10 000 steg varje dag. Och många gånger de där märkliga månaderna när alla var hemma hela tiden tänkte jag att mina 10 000 steg var min räddning.

Jag har fortsatt. I dagarna har jag alltså gått minst 10 000 steg precis varje dag förutom en (en sommarkväll när jag glömde att gå upp och borsta tänderna före midnatt). Och många gånger också de här mindre märkliga månaderna när bara jag varit hemma hela tiden har jag tänkt att mina 10 000 steg är min räddning.

Min nästan provocerande präktiga räddning. Likväl min räddning. Jag släpper dem inte.

Jag är så innerligt tacksam för att det här konstigaste året också har varit mitt friskaste år. För att de där räddande stegen har kommit nästan gratis varje dag. Det är inte så där jättemycket jag är så där jättetacksam för när jag ser tillbaka på coronatillvaron, men också i det mörkret finns en del ljusglimtar. Och ibland – inte alltid men ibland – är det så att det är i mörkaste mörker som ljuset syns allra bäst.

Det enda riktigt tråkigt med att vara Arvids mamma är att jag inte kan vara hans lillasyster. För hur bra han än gör sig som son är han oslagbar som storebror.

Han hittar på så fint för Hilde. Han uppfinner nya osynliga vänner och håller (sporadiskt) liv i tomtenissen Krister. Han leker skola eller campingläger med henne. Hon får ofta vara med när hans kompisar är här.

Vem har lärt dig vara storebror? undrar jag tyst för mig själv ibland när han gör sin grej. Han har ju ingen storebror själv och ingen annan av oss här hemma har någonsin varit storebror eller haft en storebror. Ändå talar Arvid storebrorska som sitt kanske allra starkaste språk. Det är så fint att se.

(Trots det: jag måste ändå ta tillbaka det där med att det skulle vara det enda riktigt tråkiga med att vara Arvids mamma. Det är inte sant. Redan på rak arm kan jag komma på ganska många andra tråkiga saker, för att inte tala om vad jag kan komma ihåg på böjd arm. Men ni fattar. Han är en fantastisk storebror.)

– Det här är världens bästa fest, sa Hilde.

Till och med jag som tenderar se glas som halvfulla tyckte det var lite att ta i. Det var ju melodifestivalen. Liksom. Men så insåg jag att en stor del av Hildes medvetna liv har präglats av en festfattig pandemi. Kanske världens bästa fest var helt rimligt.

Hela familjen var med. Vi åt donitsar, chips, popcorn och ostbågar. Vi dansade och gav poäng. Arvid delade ut många tior och när Arvingarna sjungit ville han ge dem fyra miljoner poäng. Det var god stämning.

I kvällsbönen tackade ett av barnen för att Tusse vann. En av de andra grät lite efter programmet, ville först inte säga varför men sa sedan att det nog var för att Christer Björkman ska sluta jobba med melodifestivalen. Också det var god stämning, men på ett annat sätt.

Det är så viktigt att göra roliga saker tillsammans som familj. Men det är inte alltid så lätt när en är fyra år och en åtta och en tolv och alla har olika viljor och alla starka sådana. Igår lyckades det och Arvid betygsatte vår familj på bästa sätt:

– Alltså, vår familj ÄR nice.

Hennes inre värd är stormrik och hon är en mästare på att leka själv. Men det har naturligtvis sitt pris. Och efter en ledig dag hemma betalar köket ofta en stor del av det priset.

Ikväll såg prislappen ut så här:

Det är så värt det. Jag vet inte om något annat är lika värt sitt pris.

Det första någon sa till mig idag var:

– Du är den bästa mamman i hela världen.

Det var Hilde. Den tiden på dygnet är det alltid Hilde.

Sedan har andra nog sagt helt andra saker sedan dess, men det här blir uppenbarligen en sådan där nåderik dag när jag får bäde börja och sluta med att bada i kärlek.

Efter dagens aftonbön har Hilde nämligen bjudit på de här kärleksförklaringarna:

– Jag älskar dig i världen.

– Jag älskar dig i mitt hjärta.

– Jag är glad att jag får vara ditt barn.

Den människan, alltså. Inte en enda dag har jag förtjänat henne. Precis varje enda dag har jag varit tacksam för att jag ändå får vara hennes.

Hilde, jag älskar dig i mitt hjärta.

Så kom dagen när ett av våra barn – okej, Arvid – fällde den här kommentaren under middagen:

– Alltså alltid när jag pratar om snipp och snopp och sådant så säger pappa bara typ Sluta nu! men mamma är helt inne i samtalet.

Ja. Vad säger man?

Jag vet liksom inte om den kommentaren är mer eller mindre (o)smickrande för mig eller Fredrik. Kanske bäst att inte ens fundera på saken utan glädjas över det faktum att han har olika föräldrar som bidrar med olika saker i hans liv.

Hur kan han vara vår?

Jag har frågat mig det så många gånger under de år som jag fått vara hans mamma. Han är så olik mig, så olik Fredrik, så väldigt mycket sin egen. Det känns som om det är varken arv eller miljö, tänker jag.

Och hör svaret inom mig nästan exakt samtidigt.

Nej, det är inte arv eller miljö. Det är nåd och gåva.

Jag bara älskar att han är vår, att vi är hans. Att vi är varandras och att vi hör ihop.

En gång i tiden fick jag skriva en bok. Och en annan gång i tiden fick jag skriva en bok till. Ja, just fick skriva. För i min värld är det en enorm gåva. En ännu större gåva är det att någon faktiskt vill läsa det jag skriver. Den gåvan slår det mesta. Inte en enda dag vill jag eller kan jag ta det för givet. Att du läser de här raderna just nu… Det är förunderligt och förunderligt fint.

Min andra bok Till den lilla människan intill finns nu på rea och kan köpas här. Nu är jag förstås den absolut sista som kan säga något objektivt om den, men jag tror den kan vara värd sju euro. Faktiskt. Hoppas du tror samma sak.

Det finns inte så mycket som jag tänker att jag absolut vill göra i livet, jag har aldrig varit speciellt bra på att drömma. Men om jag får skriva en bok till någon dag… Ja. Inte skulle det göra mig mindre lycklig.

Den här bilden är tagen hösten 2017 när jag håller min andra bok för första gången. Mäktiga stund.

Någon gång när jag har varit förälder i mer än nästan tretton år ska jag lära mig att de idéer som börjar med:

I natt ska vi sova tillsammans alla tre

aldrig aldrig aldrig slutar bra. Speciellt inte när idéerna planeras en måndag.

Men egentligen… Det där vet jag redan. Jag har i flera år vetat att planer som börjar med de orden slutar dåligt eller jättedåligt. Jag bara bryr mig inte. För jag bara älskar att de vill vara tillsammans. Att de skapar egna minnen. Att de söker varandras sällskap. Att de får idéer och smider planer och har enorma visioner för mys. Jag älskar det – också när visionerna kraschlandar lite för sent en måndag.

De här tre kan ju bli något av det absolut bästa och viktigaste i varandras liv. De övar på det nu, tänker jag hoppfullt när jag i skrivande stund samlar ihop smulorna efter kvällens krasch.