Jag hade varken många eller storslagna planer när det begav sig för ett år sedan. Tänkte mest överlevnad. Allt utöver det var bonus.

Men en sak bestämde jag mig för när barnens skola och dagis stängde: under perioden hemma skulle jag gå 10 000 steg varje dag. Och många gånger de där märkliga månaderna när alla var hemma hela tiden tänkte jag att mina 10 000 steg var min räddning.

Jag har fortsatt. I dagarna har jag alltså gått minst 10 000 steg precis varje dag förutom en (en sommarkväll när jag glömde att gå upp och borsta tänderna före midnatt). Och många gånger också de här mindre märkliga månaderna när bara jag varit hemma hela tiden har jag tänkt att mina 10 000 steg är min räddning.

Min nästan provocerande präktiga räddning. Likväl min räddning. Jag släpper dem inte.

Jag är så innerligt tacksam för att det här konstigaste året också har varit mitt friskaste år. För att de där räddande stegen har kommit nästan gratis varje dag. Det är inte så där jättemycket jag är så där jättetacksam för när jag ser tillbaka på coronatillvaron, men också i det mörkret finns en del ljusglimtar. Och ibland – inte alltid men ibland – är det så att det är i mörkaste mörker som ljuset syns allra bäst.