Hur kan han vara vår?

Jag har frågat mig det så många gånger under de år som jag fått vara hans mamma. Han är så olik mig, så olik Fredrik, så väldigt mycket sin egen. Det känns som om det är varken arv eller miljö, tänker jag.

Och hör svaret inom mig nästan exakt samtidigt.

Nej, det är inte arv eller miljö. Det är nåd och gåva.

Jag bara älskar att han är vår, att vi är hans. Att vi är varandras och att vi hör ihop.