Helighet och respekt

Det här är kanske det svåraste inlägg jag någonsin skrivit. Jag har bloggat i snart nio år och skrivit ganska många tusen inlägg. Det är inte svårast för att det blottar min själ mest eller är obekvämast. Det är svårast för att det måste skrivas på ett språk som inte alla talar. För något annat språk än trons språk kan det egentligen inte skrivas på.

Det är inlägget om vad helighet är och betyder. För mig.

Och nej, jag har förstås inte monopol på helighet. Varken som människa eller som kristen. Det här inlägget handlar inte om vems Gud som är heligare, det handlar om helighet som ett fenomen som går över religionsgränser. Det handlar om ett fenomen som jag alltså tror att många av oss håller på att tappa förståelsen för i en värld där religioner får dissas och troende får idiotförklaras.

Jag såg idag en artikel om hur 1300 muslimer byggde en skyddsmur kring en synagoga i Oslo. Det är att visa respekt för andras helighet, det är att förstå sin egen och andras helighet och värna om den. De som bad inne i synagogan och de som bildade muren utanför tror inte på samma Gud. Men båda grupperna har en tro på något som är större än dem själva och det förenar dem. Båda grupperna vet därmed vad helighet är. De 1300 muslimerna visade en respekt för andras tro som tyvärr är ganska sällsynt idag.

För mig betyder heligheten att jag tror att Gud är hel och ofelbar. Jag tror att det finns någon som vet bättre än jag. Någon som har visat en väg som jag kan välja att våga gå. Jag tror att det finns en absolut sanning. Jag tror att det finns ren kärlek och ren godhet i honom. Att Gud är helig betyder för mig att han är perfekt. Och som många andra anser jag att han därför förtjänar att behandlas med någon slags respekt.

Därför gör det ont när så många vill spotta och håna och förlöjliga. Och när eller om (oftast om faktiskt) jag säger att det gör ont så är svaret oftast att jag är lättkränkt och faktiskt får tåla det om jag nu en gång väljer att tro. Och så kanske det är. Men min tro är en stor del av mig, kanske den största och mest avgörande delen. Att håna den blir därför lite grann som att håna mig. De flesta av oss brukar vara överens om att människor inte får hånas, men sedan när är det den som hånar som bestämmer om den andra har rätt att ta åt sig eller inte? Om en mobbare ursäktar sig med att den inte menade något illa och att den mobbade borde tåla lite mera så brukar vi inte nöja oss med det. Den ena kan inte ensam diktera reglerna för när den andra har rätt att bli sårad.

Trots att jag tycker att vi kan behandla Gud med respekt så tycker jag absolut att vi får skämta om Gud. Han tål nog det, i all sin helighet. Jag tycker också att vi får skämta om troende människor och deras tro, men det är inte sagt att de (vi) i all sin (vår) bristfällighet tål det lika bra. Antagligen inte. Uppenbarligen inte, vilket vi ju på sistone tyvärr fått se de mest tragiska konsekvenser av.

Det är lite som om någon skämtar om mina barns svagheter. Om den som skämtar älskar mina barn så tycker jag förstås bara att det är roligt. Men om den som skämtar inte känner mina barn eller tycker illa om mina barn så kan exakt samma skämt plötsligt kännas allt annat än roligt. För respekten och välmeningen fanns aldrig där, och väldigt ofta är det just respekten och välmeningen som gör skillnaden mellan humor och hån.

När jag blir kallad korkad så har jag faktiskt lite svårt att se det roliga. När någon håller mig ansvarig för korståg, häxbränningar och alla elaka uttalanden som någon kristen någonstans någon gång gjort så orkar jag inte riktigt. När någon som inte verkar vara det minsta genuint intresserad av att försöka förstå vad helighet betyder för mig ändå vill få in några dräpande kommentarer om kristendomen så tycker jag att det är ganska fult. Det är inte att uppriktigt vilja förstå en annan människas sätt att se på världen. Det är att vilja såga det som hon tror på.

Det finns förstås saker som jag tycker att är problematiska med andra religioner. Men jag skriver inte inlägg där jag hånar det som är bristfälligt i andras tro och gör mig lustig på andra människors religioners bekostnad. Jag ritar inte förlöjligande karikatyrer eftersom jag faktiskt inte kan se det goda syftet. Det är inte att respektera det som är heligt för någon annan. Och jag vill respektera det. Jag kan respektera det. Jag är tillräckligt trygg i min egen tro för att visa andras tro och icke-tro respekt, för att visa andras helighet den respekt som jag tycker att den förtjänar.

Advertisements

7 thoughts on “Helighet och respekt

  1. Ja! SÅ bra skrivet! Jag tycker att man får skämta om allt så länge man i första hand tar hänsyn till andra, faktiskt. Jag tycker att det är viktigare att ingen känner sig kränkt än att få en grupp människor att skratta åt en annan. Jag tycker ALDRIG att man ska nedvärdera nån annans tro, oavsett vilken den tron är. Men du sa det så mycket bättre. Tack! (Det känns som om det enda jag gör numera på din blogg är att skriva JA, jag tänker det ungefär tre gånger så ofta som jag skriver det bara för att inte vara enformig, men verkligen: du säger ALLT, mitt i prick, och nästan utan undantag precis det som jag tycker.)

    • Tack för ‘helighet och respekt’. Den som ‘skriver eller ritar av sig’ som det känns för stunden och gör det medveten om att det kan skada någon annan verkligt illa är inte modig. Hen är en mobbare. Dit kan vi trilla var till mans om vi glömmer att ‘räkna till 10’ först. Är hen journalist så vet hen kanske att det med säkerhet får följder som blir saftiga nyheter. Och det är ju bra för hen! Sen blir hen plötsligt måltavla själv (i stället för någon liten kristen gudstjänstfirande församling i savannens utkant). Oops!
      Förverkliga sig själv? En f.d. arbetskamrat till mig själv skulle ha frågat? “Har också en sadist rätt att förverkliga sig själv?”
      Karin Saarukka

  2. Jag har också funderat mycket på det här, som nu konkret tar sig uttryck i dilemmat åsiktsfrihet kontra respekt. Som jag ser det verkar det förda samtalet röra sig på två skilda plan som inte möts. Det ena planet är det som du Amanda talar om här: den personliga erfarenheten av helighet, respekt, möte (egentligen oavsett om man talar om Gud eller medmänniska). På det andra planet, som är något av ett utifrånperspektiv, ser man religion som monolit, ett kollektivt och opersonligt block som utövar en betydande makt i världen och som därför bör granskas, hållas i schack, parodieras på samma sätt som det politiska eller ekonomiska etablissemanget. Man tänker inte på den enskilda kristna utan på “kyrkan”, inte på muslimen utan på “islam”.
    Jag slits konstant mellan känslor av förståelse för bägge aspekter och kanske det är just det som är kärnan. Vi får lov att finna oss i att religionen inte bara är ett personligt möte med helighet, utan att dess institutioner också är maktutövare, och för den som ser utifrån skulle det gälla att se samma komplexitet: inte bara makt utan också personlig tro och liv. Det är bra om man, när man skämtar, är på det klara över om man sparkar uppåt eller nedåt och om de som utsätts för skämt upplever riktningen på samma sätt.

  3. “Jag är tillräckligt trygg i min egen tro för att visa andras tro och icke-tro respekt, för att visa andras helighet den respekt som jag tycker att den förtjänar.”

    Ja. Det är nog där som allt i grund och botten handlar om. Att känna dig trygg i sin egen tro, vilken den än är, för att kunna respektera andras.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s