Jag har tankat, andats och levt gemenskap hela julveckan. Min skärmtid har dippat rejält och det gläder mig bara. Min lästid har dippat nästan lika rejält och det gläder mig bara delvis. Det har funnits tid för nästan ingenting annat än att vara tillsammans och äta. Gott så. Mycket gott så.

Varje natt har jag somnat och vaknat under samma tak som ännu fler kära och viktiga människor än vanligt. Först var vi nitton som åt middag på julaftonskväll i Fredriks barndomshem, under veckoslutet firade vi julafton med min barndomsfamilj på en lägergård. Vi var tjugoen när vi var alla. Det är helt omöjligt att inte känna sig rik med den här julen bakom sig. Att just de här människorna är mina och mina barns närmaste gör mig så glad.

I dag har det varit en dag av baksmälla. Efter en hel vecka med för lite sömn har alla varit trötta och ingen är väl som bäst – några tyvärr som absolut sämst – med för lite sömn i kroppen. Dessutom började dagen med att vi måste säga hejdå till dem vi fått vara allra mest med den här julen. Jag försöker tänka nyktra och rationella tankar som att vi ska vara glada att vi fick ha dem så här mycket den här julen, ingen annan jul på tio år har vi ju fått det. Men egentligen är jag bara ledsen och nästan lite arg över att de inte längre är här. Det nyktra och rationella får trösta en annan dag.

Samtidigt – och nu kommer det här irriterande positiva med mig, så sluta läsa NU om du är allergisk mot det – så är det ju ofantligt fint att få älska så mycket att man saknar så här mycket redan dag ett. Jag har inte hunnit städa bort alla kojor ännu och ändå är det bara saknad. Så älskade är de. Så fint är det att få älska och älskas så mycket.

Några vimmelbilder på det. Fotade av den älskade och saknade systern Matilda Audas Björkholm.