Några i det här julgänget är lite för trötta, har så här på annandagen gått lite för länge på lite för lite sömn. Så lite gnälligt, stundvis lite dålig stämning och stundvis mycket dålig stämning. Men inte värre än vanligt och inte värre än att jag borde klara det.

Ändå finns ett visst vemod i själen så här sent på annandagskvällen. Ett vemod som jag misstänker att bottnar i den trötthet som bott i mig under jullovet. Jag kan somna framför teven strax före eller efter elva på kvällen, på ett sätt som jag aldrig brukar göra. Trots att jag oftast sovit en stund på dagen också. Jag har förvånats av tröttheten, har inte riktigt kunnat spåra den.

Men jag tänker nu att det kanske är rimligt att vara trött efter ett år som det här. Vi bestämde oss för att flytta trots att jag inte hade något jobb att flytta till. Jag sökte fyra jobb, gick på fyra arbetsintervjuer och fick inte ett enda av dem. Jag och stora barnen bodde en månad hos vänner i Helsingfors och åkte till de andra i Österbotten på veckosluten. Fredrik jobbade en hel sommar utan semester. Jag började på nytt jobb. Barnen i ny skola och på nytt dagis med allt vad det innebar och fortfarande innebär. Nytt hem, nya sammanhang, nya människor, nya rutiner, nytt vardagspussel. Nytt allt.

Kanske min trötthet är helt rimlig. Kanske rentav vemodet kan anses vara rimligt.

Rimligt kan också skava lite.

En annan gång när jag också bar på lite trötthet och lite vemod.