Så talar jag med henne om min kärlek

De kommer gående hand i hand. I ett gathörn stannar de, kramar om varandra hårt och ger varandra en kyss. Sedan går de vidare åt olika håll. Så börjar deras dag.

De sitter bredvid varandra på bussen. Båda talar mycket och snabbt men tyst. Ingen annan hör vad de säger men också orden vi inte hör låter hätska. De bänger surt på varandra när han stiger av några hållplatser tidigare än hon. Så börjar deras dag.

Jag vet inte vem de är och vad som har hänt innan deras dag börjar som den börjar. Men jag tänker märkligt ofta – också idag när jag ser det här – på att vi långt ifrån alltid vet när vi säger hejdå till en älskad människa för sista gången.

Så varje morgon när jag säger hejdå till Hilde på dagis säger jag att jag älskar henne. Ofta att jag älskar henne tusen, lika ofta att jag älskar henne miljoner. För så talar jag med henne om min kärlek. För långt ifrån alltid vet vi.

Så länge jag får ha dem kommer jag att påminna dem om att jag älskar.

Säger så mycket om Fredrik

Det sista han gjorde igår innan han somnade var att gråta. För när han vaknade idag på morgonen skulle hans mamma vara borta. I tre dagar. Det var mer än han mäktade med.

– Du måste väcka mig när du åker, jag vill säga hejdå, krävde han.

Men med tanke på att jag gick ut genom dörren före halv fem på morgonen var det en riktigt dålig idé, så vi kom överens om att han skulle ringa mig på tåget så fort han vaknade på morgonen i stället. 7:27 ringde han. Han var ledsen och ville att jag skulle komma hem genast, men fick lite plåster på såren då jag bad honom öppna luckorna i min chokladkalender nu medan jag är borta.

Mest plåster fick ändå både han och jag eftersom han har haft en jättebra måndag trots sorgen och saknaden. Det säger så mycket om Fredrik och den förälder han är. Aldrig behöver jag fundera på hur barnen har det när jag är på arbetsresa. Alltid kan jag vila i att de har det hur bra som helst.

Tvära kast

Mina händer luktar bajs. Samma händer som jag bläddrar med när jag läser en bok om föräldrar och tonåringar. Och jag tänker att just det här är livet när det finns både ett stort och ett litet barn i huset samtidigt. Att jag ens stunden reder upp efter mindre framgångsrika blöjfria stunder och andra stunden funderar på hur jag bäst kan kommunicera med min blivande tonåring.

Det är ju onekligen tvära kast. Och tvära kast kan ju vara rätt slitsamma.

Å andra sidan kan tvära kast också vara rätt härliga. Vem behöver inte en paus från bajslukt och strulig kommunikation ibland, liksom?

För nästan ganska precis tre år sedan.

Nio år i rad

Jag vet inte exakt vilket liv Fredrik såg framför sig när han valde ett liv med mig, men så gott som alla luciamorgnar sedan dess har han fått luciasång på sängen. Lite för sent började vi föreviga, men hellre sent än aldrig.

För mig är lucia en trotsig påminnelse om att ljuset alltid har sista ordet. Hur obarmhärtigt mörkret än kan vara.

Det bygger jag mitt liv på.

(Men luciabilden är också viktig. Det kanske ser ut som om vi bara tar en bild eller två och använder den mins usla, men det ligger ofta en hel del arbete och stundvis någon muta bakom de flesta. SÅ värt. SÅ värt.)

Att det där bästa var bättre

Igår satt jag och grät uppgivet vid köksbordet när jag hackade gurka till tacos. So sad. Tänkte att människor som jag inte borde vara föräldrar. Jag kan frimodigt berätta att det hände, men inte frimodigt varför det hände eftersom den berättelsen på inget sätt är bara min.

Idag såg jag Hilde stå med sin docka Lena (bra namn på docka 2019) på armen. Hon sa lågt i Lenas öra:

– Mamma älskar dig jättemycket. Nu ska du få gå och sova.

Och så bar hon iväg sin docka.

Jag fick nog någon slags upprättelse. Kanske människor som jag också kan vara föräldrar. Det är väl bara människor som jag som är föräldrar. Bristfälliga människor som ofta gör sitt bästa, men som ofta önskar att det där bästa var bättre än det är. Vid närmare eftertanke är vi väl alla sådana föräldrar och alla barn till sådana föräldrar.

Det kan bli bra ändå.

Vi och Hilde. Fotade av syster Matilda Audas Björkholm när en av våra absolut största gåvor var som absolut minst.

En sådan nyckel

Vi håller på att packa iväg hela familjen för övernattningsresa. Kläder och lakan och tandborstar för fem personer är kläder och lakan och tandborstar för fem personer. Det är sällan god stämning när vi ska packa. Nåd är att jag alltid lyckas glömma det. Varje gång är jag genuint förvånad över stämningen.

Fler än en gång har jag förundrats över Fredriks prioriteringar i sådana lägen. Det är ju inte så att han börjar tillverka mjöd, tapetsera om i vardagsrummet eller bygg en halmbock mitt i packandet. Nej, det är inte så, men det känns så. Han tycker att så märkliga saker är viktiga. Och – och det här är viktigt – minst lika ofta har han förundrats över mina prioriteringar i sådana och andra lägen. Vi ser helt klart helt olika saker som behöver och borde göras hemma.

Här har vi ett val. Vi kan välja att vara irriterade och frustrerade över att den andra inleder ett projekt som i våra egna ögon är helt onödigt. Eller så kan vi välja att vara tacksamma och glada över att den andras ögon ser sådant som vi själva uppenbarligen inte ser.

Det finns många olika nycklar till att ha det bra tillsammans. För oss är det här en sådan nyckel. Att försöka se på den andra med tacksamhet och glädje också de gånger vi inte riktigt förstår. Man blir bättre på det hela tiden. Om man övar.

Börjar bli gammal

– Alltså, jag måste fråga. Har du någon släkting eller bror som går i Lärkan?

Frågade jag. För mannen framför mig hade samma efternamn och samma leende som en av mina gamla studerande.

Mannen framför mig var hans pappa. Pappa! Jag gissade att han var trettio, det visade sig att han var femtio.

Och någon dag senare träffade jag en kvinna som jag gissade att var mellan trettiofem och fyrtio. Fyrtioåtta.

Det här kunde ju vara ett tecken på att jag helt har tappat känslan för folks ålder, men jag inser nog att det här är ett tecken på att jag börjar bli gammal. Att människor som för tjugo eller tio år sedan kändes gamla numera känns typ lite drygt torra bakom öronen.

Hur det känns att konstatera att jag börjar bli gammal? Alltså jättebra. Jag har fått mer liv än jag trodde. Dessutom rikare liv. Det är lätt att vara tacksam.

Lika lätt som det är att med råge underskatta folks ålder. Jag ska nog sluta försöka.

Utmana lite

Hon har skämt bort oss med god nattsömn typ hela sitt liv, lilla Hildis. Jag vågar ju knappt säga det högt – eller ens viska det tyst – men en enda natt i hela hennes liv har jag behövt ta upp henne ur sängen och hålla henne i famnen i tröstande syfte. Det var en natt i Umeå hösten 2018. En enda natt.

För en månad sedan började hon utmana lite. Med betoning på lite. Varje kväll efter läggdags ska hon komma upp och kissa en gång. Och den kissturen är den läääängsta i världen. Dessutom tvättar hon händerna i ett tempo som får Rowan Atkinsons karaktär i Love actually att verka speedad (ni som vet vet). Till på köpet ska hon bestämt krypa tillbaka till sitt rum efteråt.

Om jag inte skulle tycka att hon är så vanvettigt gullig när hon kryper fram i snigeltakt skulle jag säkert kunna bli vanvettigt irriterad.

Jag är så svag för henne. Jag är så glad över henne.

För typ ett år sedan. Glad också då.