Hon har skämt bort oss med god nattsömn typ hela sitt liv, lilla Hildis. Jag vågar ju knappt säga det högt – eller ens viska det tyst – men en enda natt i hela hennes liv har jag behövt ta upp henne ur sängen och hålla henne i famnen i tröstande syfte. Det var en natt i Umeå hösten 2018. En enda natt.

För en månad sedan började hon utmana lite. Med betoning på lite. Varje kväll efter läggdags ska hon komma upp och kissa en gång. Och den kissturen är den läääängsta i världen. Dessutom tvättar hon händerna i ett tempo som får Rowan Atkinsons karaktär i Love actually att verka speedad (ni som vet vet). Till på köpet ska hon bestämt krypa tillbaka till sitt rum efteråt.

Om jag inte skulle tycka att hon är så vanvettigt gullig när hon kryper fram i snigeltakt skulle jag säkert kunna bli vanvettigt irriterad.

Jag är så svag för henne. Jag är så glad över henne.

För typ ett år sedan. Glad också då.