– Alltså, jag måste fråga. Har du någon släkting eller bror som går i Lärkan?

Frågade jag. För mannen framför mig hade samma efternamn och samma leende som en av mina gamla studerande.

Mannen framför mig var hans pappa. Pappa! Jag gissade att han var trettio, det visade sig att han var femtio.

Och någon dag senare träffade jag en kvinna som jag gissade att var mellan trettiofem och fyrtio. Fyrtioåtta.

Det här kunde ju vara ett tecken på att jag helt har tappat känslan för folks ålder, men jag inser nog att det här är ett tecken på att jag börjar bli gammal. Att människor som för tjugo eller tio år sedan kändes gamla numera känns typ lite drygt torra bakom öronen.

Hur det känns att konstatera att jag börjar bli gammal? Alltså jättebra. Jag har fått mer liv än jag trodde. Dessutom rikare liv. Det är lätt att vara tacksam.

Lika lätt som det är att med råge underskatta folks ålder. Jag ska nog sluta försöka.