Igår satt jag och grät uppgivet vid köksbordet när jag hackade gurka till tacos. So sad. Tänkte att människor som jag inte borde vara föräldrar. Jag kan frimodigt berätta att det hände, men inte frimodigt varför det hände eftersom den berättelsen på inget sätt är bara min.

Idag såg jag Hilde stå med sin docka Lena (bra namn på docka 2019) på armen. Hon sa lågt i Lenas öra:

– Mamma älskar dig jättemycket. Nu ska du få gå och sova.

Och så bar hon iväg sin docka.

Jag fick nog någon slags upprättelse. Kanske människor som jag också kan vara föräldrar. Det är väl bara människor som jag som är föräldrar. Bristfälliga människor som ofta gör sitt bästa, men som ofta önskar att det där bästa var bättre än det är. Vid närmare eftertanke är vi väl alla sådana föräldrar och alla barn till sådana föräldrar.

Det kan bli bra ändå.

Vi och Hilde. Fotade av syster Matilda Audas Björkholm när en av våra absolut största gåvor var som absolut minst.