Jag vet inte exakt vilket liv Fredrik såg framför sig när han valde ett liv med mig, men så gott som alla luciamorgnar sedan dess har han fått luciasång på sängen. Lite för sent började vi föreviga, men hellre sent än aldrig.

För mig är lucia en trotsig påminnelse om att ljuset alltid har sista ordet. Hur obarmhärtigt mörkret än kan vara.

Det bygger jag mitt liv på.

(Men luciabilden är också viktig. Det kanske ser ut som om vi bara tar en bild eller två och använder den mins usla, men det ligger ofta en hel del arbete och stundvis någon muta bakom de flesta. SÅ värt. SÅ värt.)