Är du?

Är du helt ointresserad av mina barns hudproblem är det nu du ska sluta läsa. Är du däremot väldigt intresserad av hudproblem och/eller det mesta som rör mitt liv är det nu du ska fortsätta läsa. Är du insatt i allergier hos små barn finns en fråga på slutet som du förhoppningsvis kan besvara.

Det finns inte speciellt många fördelar med att vara förälder till barn med taskig hud. Men en positiv sak är att vi har en ganska imponerande samling salvor hemma. Så fort någon säger eller skriver eller antyder att en salva är bra så måste jag bara ha den. Och salvor köper jag faktiskt, till skillnad från egentligen allt annat, med enormt gott samvete.

Efter att Arvids stackars mage plötsligt och ondskefullt blev täckt av utslag i söndags letade jag i en av medicinlådorna fram en tidigare icke-testad kortisonfri salva. Den fick han sedan stifta bekantskap med i måndags. Och redan i tisdags var utslagen av betydligt mildare art. Och i onsdags ännu mildare. Och idag syns de bara för att jag vet att de finns. Så nu lever vi plötsligt i en positiv backe där huden ser lite bättre ut för varje dag som går.

Jag andas liksom lättare igen. Lever inte i en lika mörk skugga. Avgrunden är inte längre lika påtagligt närvarande. Solen skiner på ett annat sätt. Vilken kan tänkas bero också på att den faktiskt gör det. Hur som helst känns allt lite roligare idag än i början av veckan.

Nu har jag dessutom ätit mjölkprodukter som vanligt sedan i tisdags. Och hittills har Arvid inte reagerat med vare sig hud, mage, sömn eller humör. Är det någon av er som råkar veta hur länge vi ska vara beredda på reaktion? Efter hur många dagar kan vi räkna med att han inte är allergisk mot mjölkprotein?

88

Peppe undrade hur många böcker hennes läsare läste förra året. Fint att hon frågade så jag fick orsak att kolla. Jag tog fram min läsdagbok (nog har väl alla en sådan?) och räknade ut att jag läste 88 böcker under år 2012.

Bild 2013-01-22 kl. 15.47 #2

Jobba igen

Vet ni vad? Jag ska snart börja jobba igen. Så idag bläddrar jag i min kalender, skriver in saker och inser på allvar att den här vardagen snart blir utbytt mot en helt annan vardag.

11 augusti skrev jag ett blogginlägg om mina förhoppningar inför det år som började då (i skolvärlden börjar ju året efter sommaren och jag lever ju i den världen). Jag skrev att jag trodde att det här året skulle bli lugnare och mindre stressigt trots den nya familjemedlemmen.

Och vet ni vad? Hittills har vi inte behövt äta upp någonting.

Och vet ni vad igen? Jag tror inte att mitt återintåg i arbetslivet kommer att skapa mera stress. Snarare tvärtom.

 

Erkänner

Jag erkänner. Jag har vandrat omkring i självömkans dal de senaste veckorna. Skrattat, njutit och glatt mig varje dag – jo. Men ständigt överskuggad av sorgen över huden som brast. Ständigt i dal. Dalbo i grunden.

Efter ikväll kan jag konstatera att den som sa att det bästa botemedlet mot självömkan är att hjälpa någon annan människa visste vad den talade om. Om någon ens har sagt det. Om inte så är det sagt nu. Här först.

Ett sådant gäng

Ibland när jag ser gäng med äldre barn eller yngre tonåringar frågar jag mig: skulle jag vilja att mina barn hänger med det här gänget?

Och ibland, till och med ofta, är svaret ett så rungande nej att marken skakar.

Själv var jag ett konstigt äldre barn. Tror jag. Jag var en sådan som grundande en inofficiell teaterförening tillsammans med mina systrar och några kompisar i grannhusen kring Setterbergsparken. I flera månader repeterade vi The Sound of Music och sedan var vi redo att möta vår publik.

Vi gick hem till grannar och erbjöd oss att komma och bjuda på en dryg timmes föreställning. Någon snäll tackade ja. Vi hade helst vardagsrummet som teaterscen och förklarade att vi också behöver tillgång till en loge där vi kan fixa klädbyten. Och dessutom behövde vi komma i god tid för att hinna bekanta oss med utrymmet och fixa kostym och frisyr. Passar det om vi kommer två timmar före föreställningen börjar?

Konstigt, ja. Kanske till och med på gränsen till för konstigt. Men ändå tryggt på något sätt. Med en tolvåring som inte vet vad märkeskläder är. Som aldrig har tänkt på alkohol eller sex i samma mening som sig själv. Som bara vandrar omkring i världen och skapar teater.

Jag tror att jag åtminstone inte blir rädd om mina barn vill hänga med ett sådant gäng.

Inga nyheter

Nytt skede i vår hudutslagstillvaro: jag drar mig för att ta av Arvid tröjan på morgonen. Inga nyheter är som bekant goda nyheter. Och under hans lilla tröja finns det tyvärr nyheter lite för ofta numera.