Jag visste knappt vad sex var

Nej, jag är inte klar. Nej, det räcker inte. Varje gång någon man i mitt flöde säger att #metoo-kampanjen känns lite olustig så kommer jag att tända till. Och ibland tänder jag till i närheten av mitt tangentbord.

Den här veckan har rivit upp gamla sår, sår som jag har inte har skrapat på under många, många års tid. Jag återupplever ingen skam – men jag blir fruktansvärt arg när jag minns vad som hände.

Jag växte upp med en ensamstående mamma, en ensamstående mamma som var ung och vacker och som dessutom syntes i tidningen rätt ofta. (Anekdot som beskriver hur odramatiskt det var med mammas ansikte i dagstidning: min första kommentar när jag tappade min första tand var att mamma inte får säga något om det i tidningen eftersom jag ville berätta själv på dagis.)

Att hon var ensamstående, ung, vacker och förekommande i dagstidningen är absolut ingen ursäkt. På inget sätt berättigar det att en man dök upp i bara kalsonger vid dörren till den lägenhet där vi bodde, en 26-årig ensamstående mamma och hennes tre döttrar. På inget sätt berättigar det att en man ringde hem till oss och flåsade i telefonluren. Lät som en hund, tyckte vi barn som knappt visste vad sex var. På inget sätt berättigar det att en man som frågade efter mamma en gång när jag svarade i telefonen började fråga vad jag hade på mig när jag sa att hon inte var hemma. Jag visste knappt att sex fanns och jag hade aldrig någonsin tänkt att sex kunde relateras till mig – ett lågstadiebarn – men jag visste att den frågan var äcklig.

Jag har hört många andra beskriva sin barndom som en total trygghet. Den beskrivningen har jag inte känt igen. Det var delvis de där männens fel. De skrämde mig. Jag förstod dem inte riktigt, men jag förstod att vara rädd.

Och jag var rädd. Och när jag som trettonåring fick en pappa så dämpades den där rädslan. Den försvann inte – det är väl egentligen samma rädsla som gör att jag helst inte rör mig ensam i mörker trots att mörkret kan falla redan innan buu-klubben börjar. Men rädslan dämpades när pappa kom. På något sätt är det lite vackert och på många sätt är det enormt tragiskt.

Jag är fortfarande medveten om att jag har kommit lindrigare undan än många, många, många andra kvinnor. Men jag tror fortfarande att också min berättelse är värd att berättas. Och jag anser fortfarande, om möjligt ännu mer i dag än för en vecka sedan, att det som borde kännas olustigt med #metoo är att den här berättelsen är nästan alla kvinnors. Inte att oskyldiga män känner sig oskyldigt anklagade.

fem år

Här är jag fem år. Här har jag alltså upplevt kalsonggubben. Han kom inte bara en gång. Han var en granne.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s