Jag vet att stunden är helig. Vet inte varför jag vet. Bara vet. I vanliga fall skulle jag vara sur och arg och irriterad, men jag är inte det. Den dag då andra familjer har fått veta att deras älskade barn dött är det lätt att visa det tålamod och den frid och den kärlek som jag egentligen alltid vill visa. 

Så det är kanske därför stunden är helig. 

– Hur kan du vara så vacker? Hur kan du vara min? frågar jag av det barn som borde ha somnat för länge sedan och dessutom helt utan min inblandning. 

– Du är en av de härligaste jag vet, svarar han. 

Där i mörkret är det svårt att spela kaxig, svårt att spela alls. 

Han räknar upp alla härliga. Alltså alla som älskar honom. De är många. Lyckliga barn som får vara så älskat av så många. Lyckliga vi som får älska honom. 

– Men mest tycker jag om Gud och dig, säger han. 

Och jag smulas nästan sönder. Hur kan han vara så vacker? Hur kan han vara min? 

Han motiverar. 

– För Gud har ju gjort mig och så har han gjort dig. Och det var snällt gjort. 

Jag sa ju det. Helig stund. 

Bild: Kavilo photography