Jag var tjugo år ung när jag sa mitt ja åt mannen på knä på restaurangen. Alla applåderade förlovningen, men när följdfrågan ställdes och svaret löd ja, i augusti var det många som reagerade negativt.

Genom åren som gått har jag ofta fått motivera och försvara det val jag pch vi gjorde. Jag har fått tänka igenom det många gånger och alltid kommit fram till samma sak; ingen dag har jag ångrat det beslut jag fattade då.

Det var rätt tid för oss. Så säkra som vi kunde vara, så säkra var vi. Resten la vi i händer större än våra egna. Och även om vi idag vet mera om livet, kärleken, oss själva och varandra så är det samma sak som gäller än idag. Jag är inte alls säker på att beslutet skulle kännas enklare eller mera givet idag än det gjorde då. Vi visste inte då och vi vet inte nu om vi kommer att klara det här, men vi vill och vi hoppas. Och vi tror.

För tio år sedan satt Fredrik på restaurang och tänkte att han väntar tills vi ätit klart. För ifall svaret blir nej blir middagen förstörd.

För tio år sedan satt jag på restaurang och funderade på om jag borde fråga eftersom frågan aldrig tycktes komma.

Men jag väntade. Och frågan kom.

En av mitt livs mest avgörande frågor. Ett av mitt livs mest avgörande svar.

Det ja:et visste var det satt.

Älskling, om du skulle fråga idag skulle jag säga ja. Med lika stor glädje. Med ännu större kärlek och med betydligt större visshet. Att välja att vilja gifta mig med dig är bland de smartaste beslut jag fattat någonsin.

Jag säger alltid åt mina elever att de ska börja läsa sin bok i god tid så att de hinner sluta och byta bok om de inte tycker om den.

På den här punkten lever jag inte alls som jag lär. Jag slutar ju nästan aldrig.

Mitt kanske allra största problem just nu är att jag får vara alldeles för lite och för sällan med Fredrik. Jag har roligast när jag är med honom. Jag mår bäst när jag är med honom. Vi är bättre tillsammans.

Kombinationen präst och lärare är strålande bra om målet är att barnen ska få vara hemma mycket. Eller om målet är att man ska lyckas pussla ihop dagar då barnen är sjuka.

Men kombinationen präst och lärare är helt värdelös om målet är att vi ska få vara tillsammans mycket. Nu känns det som om den ena jobbar på den andras fritid och det suger.

Med dessa tre besökte jag just den nyaste lilla människan i vårt liv. Och när barnet låg i min famn slogs jag av hur mirakulöst och oerhört det är varje gång världen blir ett liv rikare.

Och ungefär samtidigt insåg jag hur idiotiskt och fruktansvärt jag uttryckte mig i inlägget nedan. Skaffa en ettåring. Det fungerade kanske när jag sa det åt några sextonåriga elever, men det fungerar verkligen inte här eller någon annanstans där alldeles för många människor hoppas på och ber om ett enda; ett barn. En gång var det min innerligaste bön och min tyngsta besvikelse. En kort gång, men en gång. Jag borde veta bättre.

Jag var frestad att radera inlägget för att dölja min klumpighet. Men jag låter det stå kvar. Som ett vittne om att det inte alltid är elakhet och oförståelse som gör att folk sårar. Ibland är det klumpighet och oeftertänkamhet. Vilket inte är en ursäkt men ändå en annan sak.

Förlåt.

Tips till dig som lider av telefonberoende: skaffa en ettåring.

En älskad blev förlovad.

En annan blev döpt.

En tredje blev född.

Detta var i sanning ett händelserikt och vackert och stort veckoslut.

(Det känns nästan fånigt att i sammanhanget lyfta fram att jag sprang 20 km igår i snöslask. Men bara nästan fånigt, så nu är det sagt.)

Jag har under de senaste dagarna förkovrat mig i fransk barnuppfostran och läst boken Franska barn kastar inte mat.

En del saker håller jag helt och hållet med om. En del saker håller jag inte alls med om.

Och lustigt nog inser jag att Ingrid har en del drag som präglar franska barn men lider akut brist på vissa. Medan Arvid uppfyller andra kriterier och minst sagt brister vad gäller andra.

Har någon av er läst? Vad tyckte ni?

Det som jag på inget sätt kunde ta till mig var ett av argumenten i diskussionen kring jämställdhet (eller bristen därpå) i de franska hemmen. Författaren hänvisade där till en av sina franska väninnor som förtjust hade berättat att hennes man uttryckt beundran för henne eftersom hon sköter allt där hemma så fint. Själv skulle han, enligt egen utsago, aldrig klara det. Och hon kände sig stolt över att hon klarade det.

Är det bara jag eller är inte det där höjden? Att kvinnor går med på att dra ett enormt lass hemma för att deras män tycker de är duktiga? Att män rättfärdigar sitt latmaskande genom att hylla de kvinnor som sliter i deras ställe? Att män som kan leda stora företag med många anställda plötsligt blir inkapabla och handlingsförlamade när de står inför ett hushåll?

Nej. Jag fattar inte.

– Mamma, jag är så lycklig.
– Vad roligt att höra, älskling. Vad är det bästa med livet just nu?
– Att jag får vara ditt barn. (Kort paus för att blinka bort tårarna)
– Vad är det bästa med det då?
– Att du har så bra idéer och tycker så mycket om din familj.

och alla andra dagar.