Nästan alltid är jag enbart ödmjukt tacksam över det förhållande som jag och Fredrik har, men ibland är jag lite stolt. Just nu är jag stolt över att vi klarade hela den här pissveckan utan att bli osams. Det är ju så lätt hänt när båda lider av stress, sömnbrist och oro. Ackompanjerat av sjuka barns gnäll. Men vi klarade det. Vi slogs tillsammans.

Och det var ju bra. För veckan som kommer har också sina utmaningar.