Oj, dessa tvära kast som en enda liten dag kan bjuda på. Jag hoppas att vi landar väl denna fredag, men vet inte om jag vågar tro det.

Jag är ju i regel på gott humör och i regel på sjukt gott humör på fredagar, men den här veckan blev för mycket. På många olika plan. Provvecka på jobbet, församlingstelaterade grejer fyra kvällar i rad för någon av oss (och för båda imorgon, så fem i rad då), sjuk Arvid två dagar, sjuk barnskötare två dagar med allt vad det innebär och en medmänniska i verklig kris.

Denna vecka ett liv? Jag hoppas verkligen inte det.

Det värsta är att vi verkligen inte var beredda. När vi för två veckor sedan tittade på den hör veckan såg den inte alls ut såhär. Det skrämmer mig att en vecka bara kan leva sitt eget liv på det sättet. Ta över kalendern helt. Utan att be om lov. Och det skrämmer mig att jag känner så, för det är ju alldeles självklart att det är vi själva som ger det där lovet. Vi väljer själva, måste nästan inget men vill tydligen alldeles för mycket. Man måste ju som bekant ingenting annat än dö. Vilket jag är väldigt ointresserad av just nu.

Dessutom skulle jag faktiskt inte ha hunnit med det den här veckan.