Vi iklädde oss tomteluvor och tog julbilder framför granen. Inte precis bilder som vinner placeringar i fototävlingar, men jag blir väldigt glad när jag ser dem och det räcker så väl. Jag tycker så vansinnigt mycket om min familj.

Jag fortsatte överraska mig själv. (Litet sidospår för den som så önskar: snart har jag gjort det så ofta på sistone att jag måste sluta använda ordet överraska, att det nya normalläget är att ständigt göra okaraktäristiska ting.) Vad jag gjorde idag? Jag kryddrostade valnötter. Det ni.

Ingrid arbetade med förberedelser inför kvällens klapputdelning.

Granen fanns. Och jag njöt och njuter av att ingen i det här hushållet har något behov av att riva pynt ur granen. Antar att situationen är en helt annan nästa år så det här får väl kallas lugnet före stormen. Eller friheten före granen spärras in bakom något slags stängsel.

Njöt och njuter också av den festliga, barnvänliga julkalendern. Så skönt att ingenting kan gå sönder. Sista luckan bjöd på Jesusbarnet. Det är han som ligger sådär vilt i sina föräldrars armar. Hela krubban är onekligen mera vild än tam, men så kanske det var också när det begav sig i Betlehem. Hur harmoniskt kan det liksom vara att föda barn i ett stall? Jag tycker det är tufft nog med personal och bedövning på bb och mina tankar går till den unga Maria som fick föda med åsnor flåsande i nacken.

Vår julaftonsmorgon har varit idyllisk, barnaglad och hjärtevarm. Jag känner mig som en enda stor Astrid Lindgren-film.