Brinna upp

Alla dessa dagar inomhus har tydligen berövat mig förmågan att välja vettiga utekläder. När jag och Parven gick till butiken tidigare idag höll jag på att brinna upp.

I övrigt var det välgörande, nästan helande, att vara utomhus. Och ingen tittade konstigt på mig (vad jag nu märkte) så jag såg kanske inte ut som om jag just krälat ur en grotta. Trots att jag ju hade gjort just det.

Åtta dagar

Åtta dagar av de senaste fjorton dagarna har jag inte gått ut. Alls. Ens och fört ut en roskis. Jag inbillar mig att det här är både bra och dåligt. Bra för att jag antagligen skulle vara ännu tröttare om jag gjorde någonting. Och för att pyjamasbyxor är det bästa plagget, dygnet runt alla dagar. Dåligt för att man ju i något skede måste bli åtminstone lite konstig av så sparsam kontakt med yttervärlden. Och för att jag inte vet när det skedet inträffar och att det därför kan vara svårt att undvika.

Imorgon funderar jag på att gå till posten. Idag har jag inte ens sett trappuppgången.

Tre höjdpunkter

Denna dag har bjudit på tre höjdpunkter vad gäller föräldraskap.

1. Att jag gick emot allt jag tror på (värme, lång höst, isfria vägar) och låtsades dela Ingrids glädje över snön.

2. Att jag raderade inte mindre än 243 bilder ur min telefon. På bara tre olika föremål, samtliga stilleben. Ingrid fick fotografera fritt en dag. Det kan dröja till nästa gång.

3. Att Arvid skrek hela den timme han var vaken mellan halv elva och halv tolv idag.

En sådan dag. Men den knäcker inte.

Definitivt inte

Okej. Nej. Definitivt inte mig själv ännu.

Jag har sedan dag tre hemma nu som då tagit en promenad, handlat mat eller hämtat Ingrid på dagis utan Arvid. Men alltid medan han sovit. Ikväll var jag första gången på vift utan honom och utan att han skulle sova genom hela min vift.

Och jag njöt. Jag åt couscoussallad, pratade med fantastiskt fina församlingsmänniskor, hade amningsovänliga kläder, lovsjöng en stund. Och njöt. Ett tag. Men ganska snabbt började jag sedan längta hem till Arven. Så just före vi skulle diskutera i smågrupper (sådant jag egentligen älskar mest av allt, ju) så smet jag hem. För att alldeles säkert hinna träffa honom före han somnade igen.

Och jag hann. Tur.

Men medan jag småsprang till bilen småskrattade jag högt för och åt mig själv. Hur blev jag såhär? När ska jag bli mitt vanliga jag igen?

Ännu mera hud

Jag tar nästan tillbaka det jag skrev igår, det om att jag känner mig nästan som mig själv igen. För det gör jag nog inte. Faktum är att jag för sexton dagar sedan tappade ännu mera hud, den redan från början ganska hudlösa jag har nu ingenting alls som skyddar mig. Det hjärta som sedan Ingrid föddes varit försvarslöst ligger nu helt blottat, om möjligt ännu mera sårbart än då det begav sig för fyra år sedan.

Jag var på många sätt så mycket starkare före jag blev mamma. Ung, stark och frisk. Klarade allt jag ville klara av,  hade full kontroll utan att ens desperat sträva efter det. Men nu är det alldeles borta. Det faktum att jag kan skadas och såras mest genom att någon petar på någon annan än jag själv har förändrat allt.

Samtidigt har jag aldrig känt mig starkare än jag gör nu. Något hände med mig när jag blev mamma, både gång ett och gång två. Något gott. Något fint.

Nästan mig själv igen

20121024-153737.jpg

Såhär ser jag ut idag, femton dagar efter förlossningen. Jag känner mig nästan som mig själv. Hur jag än ser ut. Men vad har hänt med min rastlöshet? Mitt nästan omättliga sociala behov? Så länge jag är såhär nöjd med att sällan lämna hemmet och sällan träffa folk är jag inte helt och hållet jag.

Men annars. Jo, nästan. Nästan mig själv igen.