Okej. Nej. Definitivt inte mig själv ännu.
Jag har sedan dag tre hemma nu som då tagit en promenad, handlat mat eller hämtat Ingrid på dagis utan Arvid. Men alltid medan han sovit. Ikväll var jag första gången på vift utan honom och utan att han skulle sova genom hela min vift.
Och jag njöt. Jag åt couscoussallad, pratade med fantastiskt fina församlingsmänniskor, hade amningsovänliga kläder, lovsjöng en stund. Och njöt. Ett tag. Men ganska snabbt började jag sedan längta hem till Arven. Så just före vi skulle diskutera i smågrupper (sådant jag egentligen älskar mest av allt, ju) så smet jag hem. För att alldeles säkert hinna träffa honom före han somnade igen.
Och jag hann. Tur.
Men medan jag småsprang till bilen småskrattade jag högt för och åt mig själv. Hur blev jag såhär? När ska jag bli mitt vanliga jag igen?