Varför skiljer folk sig?

Vår dotter är okrönt världsmästare på att sysselsätta sig själv. Aldrig någonsin har hon tråkigt och aldrig någonsin förväntar hon sig att vi ska komma på vad hon ska göra. En konsekvens av det är att hon alltid har något på gång. Hon pysslar, hon läser, hon ritar, hon leker, hon skriver, hon… gör. Hela tiden.

Jag älskar det. Kreativiteten. Handlingskraften. Initiativförmågan.

Men ibland kan jag känna att alla de där tidningarna, fantasilekarna, böckerna och pennorna kommer emellan. Sällan bara är hon och nästan aldrig har hon något mindre intressant än sin gamla mor på gång.

Därför älskar jag att cykla med henne. Åka bil med henne i framsätet (där ingen Kalle Anka finns). Gå med henne till skolan om vi börjar samtidigt (hon tillåter det nu igen efter en period som kändes som en försmak på tonåren). För då finns inget som kan komma emellan. Då möts vi. Då pratar vi. Då frågar hon. Då berättar hon. Då delar hon sin värld med mig.

För en tid sedan när vi delade hennes värld berättade om en kompis vars föräldrar har skilt sig. Och hon frågade mig:

-Mamma, varför skiljer folk sig?

Och som så många andra gånger när vi delar värld vet jag inte riktigt vad jag ska svara. För det finns ju tusen orsaker och inga orsaker och allt där emellan när man ska översätta det till en sjuårings verklighet. Men som alla gånger när vi delar värld försöker jag. Så jag förklarar och berättar om föräldrar som inte längre är kära i varandra och vill vara tillsammans varje dag. Och hon svarar:

-Jo. Och så kanske de inte vill vara tillsammans med sina barn hela tiden utan behöver få vara själva ibland också.

Det kommer så lätt för henne – helt utan sorg och dramatik – men för mig blir det svårt. Och ganska sorgligt och rentav lite dramatiskt. Och jag tänker att jag kanske har blivit lite för bra på att kommunicera mina behov av tid för mig själv.

Jag förklarar, bedyrar, intygar och försäkrar att ingen förälder någonsin skiljer sig bara för att få paus från sina barn (för så är det väl nog?) och säger att alla föräldrar behöver tid för sig själva ibland men att det inte alls är samma sak som att man inte vill vara med sina barn.

Hon är lugn med mitt svar. Förstås. Hon var ju lugn redan med sin egen tolkning, det var bara jag som tyckte den var besvärlig. För jag såg ju mig själv där mellan raderna. Jag är i allra högsta grad en förälder av 2000-talet och jag tror absolut på att också föräldrar får och ska ha känslor och behov.

Den föräldern är jag fortfarande och den föräldern vill jag vara för jag tror att det gör oss alla gott. Men jag ha skärpt mig lite sedan dess. Nog fortsatt prata om mitt helt genuina behov av att få vara för mig själv ibland. Men försökt prata lite mer än vanligt om mitt minst lika genuina behov av att få vara mycket tillsammans med mina barn.

IMG_1912

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s