Vad skulle jag sakna mest om min tro försvann?
Det mesta av det jag skulle sakna handlar om ganska abstrakta saker. Jag skulle sakna den grundtrygghet som jag har, en grundtrygghet som sträcker sig utanför omständigheter och min egen kapacitet.
Jag skulle sakna den där känslan av att jag har betydelse, att det finns en tanke med mig, att jag har en plats i något större, helt enkelt den där känslan av att saker och ting inte bara är ett meningslöst virrvarr utan en meningsfull helhet.
Jag skulle sakna den spänning som följer med känslan av att varje dag kan vara viktig och betydelsefull. Visst har jag dåliga dagar och visst har jag likgiltiga dagar, men de flesta dagar känns viktiga. De flesta människomöten känns viktiga.
Jag skulle sakna något fast och bestående i en föränderlig värld. Jag skulle sakna något att utgå från när jag skapar mina värderingar och planerar mitt liv.
Något mer konkret som jag skulle sakna är det som i folkmun kallas den kristna gemenskapen. En av mina vänner som är en övertygad ateist sa en gång att det enda som fått honom att ifrågasätta hans ateism är när han sett den här gemenskapen. Det handlar om människor som jag räknar med. Det finns människor i mitt liv som jag inte har träffat på ett år men som jag inte skulle tveka att ringa mitt i natten om jag skulle behöva deras hjälp. Det finns människor som jag har känt en alldeles speciell, varm och djup kontakt med när jag har träffat dem för första gången trots att de kommit från en annan del av världen och befinner sig i en helt annan livssituation och ålder. Det finns människor som jag vet att ber för mig nästan varje dag, människor som bär mig genom att be Gud bära.
Tack, Linn, för ännu en bra fråga. Ditt engagemang golvar mig.
Nästan för lycklig 
Det är intressant att läsa om din tro och jag respekterar den absolut. Men allt jag läser är saker som jag också upplever, trots att jag är ateist. Jag upplever meningsfullhet – i mötet med andra människor och i det som jag kan göra för dem, jag upplever gemenskap med likasinnade (precis som en kristen är en likasinnad för en kristen) och jag har många vänner som jag inte pratar med på länge, men som jag kan ringa mitt i natten om det skulle behövas. Så vad är det som är unikt med att vara kristen? På vilket sätt skiljer sig det att ha Jesus som hobby från att ha jakt eller körsång som hobby? (Ja, jag vet – jag spetsar till det. Då blir det mycket roligare 😉 )
Jag läste intervjun med dig i dagens KP. Jag började fundera över vissa saker. Hur man kan sluta oroa sig och stressa över saker och ting tack vare Gud? Hur eller vad ska man göra? Som om Gud gjorde det arbete du inte hinner göra för att du tar det lugnare och inte stressar ihjäl dig på jobbet. Naturligtvis oroar man sig över många saker utan att det hjälper ett dugg. Men löser Gud trubblen – det har jag svårt att tro. Hur umgås man avslappnat med Gud?Det här med den kristna gemenskapen som något särskilt är faktiskt något jag inte förstått. Hur skiljer den sig från den gemenskap Linn redan skrev om?Kanske jag förstod mera om jag deltog i gudstjänster oftare.De här inläggen om din tro är annars väldigt trevliga att läsa och de sätter ens tankar i rörelse. Tack!
Jag har läst intejuven du gav för kyrkpressen.För mig är det nästan otroligt att en ung prästfru som du kan ha kommit till nästan exakt samma tro som mig själv .Detta har för mig växt fram under ett långt liv med många prövningar men ochså många bevis på vägledning från den kraft som vi kallar gud.Därtill kom den här interjuven som en gåva från ovan just när jag ville förklara för en verklig god människa att hon räcker till för Gud precis som hon är utan att alltid känna sig otillräklig. Men nu gäller det för dig att ha skinn på näsan,för det här budskapet du nu för fram kommer knappast att vara speciellt omtyckt i högreligiösa kretsar.Berätta senare idin blogg hur ditt budskap togs emot och även om jag tog helt fel.Till er andra som frågar om Gud hjälper er med trubblen,gud hör era böner och kan hjälpa er i svåra situationer men då fodrar han ochså att ni själva skall hjälpa till och inte bara sitta stilla och vänta på något slags mirakel.Endast någon enstaka gång isitt liv får en människa uppleva ett mirakel och då vill de flesta inte ens erkänna detta utan kallar det för slumpen.
Tack för din kommentar! Ibland händer det mycket i ett ganska kort liv. Jag tror också att den som vill söka och växa brukar bli bönhörd. Det budskap jag för fram, att Gud bär oss och att vi räcker till för honom som vi är, kan kanske anses vara provocerande i ett samhälle som är genomsyrat av prestationskrav. Samtidigt tror jag ju också att Gud ger oss uppgifter och ansvar och utmaningar. Men dessa ska inte kännas som krav eller som en betalning för hans kärlek. Och dessa blir inte mera än vad vi klarar av med Guds hjälp. Om vi ständigt känner oss överarbetade och stressade och otillräckliga och felprioriterande – då går vi knappast i det som Gud hade tänkt för oss.
Jag har just läst hela din följetong om tro. Vill först säga att om alla kristna var som du, icke-dömande och öppna, skulle kyrkan inte ha problem med imagen eller att folk skriver sig ur, och kristna och icke-kristna skulle kunna leva sida vid sida utan större konflikter. Många saker jag undrar har redan behandlats, men jag tänkte komma med en fråga. Tycker du att tron, eller saker man gör i trons namn kan gå för långt, i betydelsen far out? Tänker nu speciellt på att 'tala i tungor' och på att tro på helande från sjukdom, mer än västerländsk medicin. Har på rätt så nära håll fått se det här, och tycker själv att det är hemskt konstigt och chockerande, att man kan tro så här. Är det vanligt att kristna tror på såna här saker?
Tack för de fina inledande orden!! Tack! Och tack för din fråga. Jag ska försöka besvara den och hoppas att du skriver igen om något känns oklart. Snälla, gör det! För det första tror jag absolut att Gud kan göra oss friska och att vi ska be för dem som är sjuka. Jag tror inte att det finns något magiskt i de människor som ber, men jag tror att Gud kan göra stora saker. Så där personligen skulle jag önska att jag hade en ännu större tro på hans vilja att gripa in i våra liv och därmed också en större frimodighet i att be för dem som behöver bönen. Jag vill dock poängtera att jag understöder västerländsk medicin i allra högsta grad. Att Gud skulle välja att inte hela någon för att den människan går till läkaren med sin sjukdom känns mycket märkligt. När det kommer till sådana här saker har jag förståelse för att många kan uppleva dem som skrämmande och här tror jag att vi som kristna har ett ansvar. Vi måste kunna läsa av situationer och människor lite. Guds storhet kan ibland vara omvälvande och häftig, men den är inte skrämmande och obehaglig. Vi måste göra hans godhet och kärlek rättvisa också i sådana här situationer.
Tack för de fina inledande orden!! Tack! Och tack för din fråga. Jag ska försöka besvara den och hoppas att du skriver igen om något känns oklart. Snälla, gör det! För det första tror jag absolut att Gud kan göra oss friska och att vi ska be för dem som är sjuka. Jag tror inte att det finns något magiskt i de människor som ber, men jag tror att Gud kan göra stora saker. Så där personligen skulle jag önska att jag hade en ännu större tro på hans vilja att gripa in i våra liv och därmed också en större frimodighet i att be för dem som behöver bönen. Jag vill dock poängtera att jag understöder västerländsk medicin i allra högsta grad. Att Gud skulle välja att inte hela någon för att den människan går till läkaren med sin sjukdom känns mycket märkligt. När det kommer till sådana här saker har jag förståelse för att många kan uppleva dem som skrämmande och här tror jag att vi som kristna har ett ansvar. Vi måste kunna läsa av situationer och människor lite. Guds storhet kan ibland vara omvälvande och häftig, men den är inte skrämmande och obehaglig. Vi måste göra hans godhet och kärlek rättvisa också i sådana här situationer.