Vi har kört hela femton minuter när Arvid suckar tungt från baksätet. Sucken lyckas samtidigt innehålla både djup frustration och innerligt hopp.

– Nu tror jag väl nog att vi har åkt ganska länge redan? säger han.

Då vet man att det blir en lång resa till Österbotten. Efter femton minuter har vi inte åkt ganska långt redan. Inte alls.

Och det blev en lång bilresa. Vägarna och vädret var mycket mer på vår sida än väntat, men nästan alla barn var mindre på vår sida än väntat. Hilde minst av alla. Hon är för stor för att gå med på att sitta fastspänd i bilstol, och naturligtvis alldeles för älskad för att få slippa. Samtidigt är hon för liten för att underhållas av skärm de där sista timmarna när billivet smakar riktigt träaktigt så det är sällan kul när hon är med länge i bil.

Till slut hoppade jag faktiskt in i baksätet. I vår familj sitter ingen vuxen någonsin i baksätet, men i dag stod jag inför det dilemma som Dr Phil brukar fånga i frågan:

– Do you want to be right or do you want to be happy?

När omständigheterna är 450 km bilfärd med tre barn en vinterdag svarar ingen att den vill vara right. Med de omständigheterna är frågan närmast en icke-fråga. Så jag åkte i baksätet och friden föll över bilen. Jag somnade till och med en liten stund. Fatta den grejen. Kanske jag var både right och happy där?

Det blir en annorlunda jul för oss i år. En ljuvlig. För första gången på många år jobbar Fredrik inte på julen och vi kan fira julafton med större familj.

Vilken gåva. Här är det gott att vara.

LUGNT värt sex timmar och femton minuter dålig eller ganska dålig eller jättedålig stämning i bil.

Mina fina svärföräldrars fina gran.