Att dela livet med en människa

Hilde är några dagar gammal och vi har en läkartid att passa. En första av många, men det vi inte ännu den här morgonen.

Däremot vet vi att det är svårt att passa tider när en människa på några dagar ingår i tidspusslet.

Fredrik åker till dagis med Arvid. Jag ammar Hilde och borstar tänderna och klär på mig. Inser att klockan faktiskt börjar vara ganska mycket. Och min första tanke är inte Oj nej! Vi kommer att komma för sent! Nej, min första tanke är Oj nej! Fredrik kommer att vara stressad när han kommer!

Att dela livet med en människa som har en annan tidsuppfattning än jag har lärt mig ett och annat. Till exempel att det sällan är trevligt att komma för sent om Fredrik också kommer med.

Så jag packar en väska med blöjor och våtservetter och tygtrasa. Jag klär Hildes lilla kropp i halare. Allt för att vi ska vara klara att åka direkt när Fredrik kommer. Han lär ju vara stressad.

Döm om min förvåning. När han väl kommer hem är han kolugn. Jag tänker lite kaxigt att han kanske också har lärt sig ett och annat av att dela livet med en människa som har en helt annan tidsuppfattning än han. Typ att allt faktiskt brukar ordna sig. Och att ingen dömer en nyförlöst för försening.

Vi går ut till bilen och kör iväg mot det barnmorskeinstitut där Hilde såg världens ljus för några dagar sedan. Fredrik är fortfarande helt osannolikt lugn. Jag förstår inte. Till och med jag börjar inse att vi kan få svårt att hinna. Vi ska ha helt osannolik tur med parkeringen och vi ska veta exakt vilken våning och korridor vi ska till för att vi ska hinna i tid. En av de två kan man visserligen få en bra dag, men båda? Nej, det händer inte.

Däremot händer det som inte får hända; oflyt med trafiken i stora korsningen. Så då påpekar jag lite så där försiktigt att det kanske börjar bli lite tajt med tid.

– Va? Nej, nog hinner vi, säger Fredrik.

– Jojo, jag tror förstås också att vi hinner. Men vi får hoppas på samarbetsvillig parkering, säger jag.

Och ungefär här visar det sig att Fredriks osannolika lugn beror på att han vet att läkartiden är 10.30 medan jag tror att den är 10.00. Det visar sig också att han var lika förvånad över att jag faktiskt var redo att åka direkt när han kom hem som jag var förvånad över att han inte var stressad över att vi kom iväg så sent.

Det har gått ett år. Jag har tänkt på det ofta, vi har skrattat åt det ibland. Åt den där ena gången när vi var helt överens om vilken tid vi skulle starta hemifrån. Den gången när vi passade olika tider.

P.S. Jag måste erkänna att det var ganska fint att komma i god tid. Det var annorlunda. Fräscht. Att ha råd med parkeringsstrul – vilken känsla! Att hinna gå vilse i sjukhuskorridoren. Att vänta på hissen utan att pulsen tror att det är ett värre intervallpass. Fantastiskt. Inte fantastiskt att jag gjort evig bot och bättring, men ändå rätt fantastiskt. D.S

P.P.S. Om jag hade haft rätt i att läkartiden var 10.00 hade vi varit jättesena. D.D.S.

I mångas värld

– Hilde, du är världens sötaste bebis! utbrister hon.

Och hon ser på vår Hild med stor, stor kärlek. Håller henne i sina egna ganska små armar. Hilde strålar som en sol.

Denna hon är inte jag. Inte Ingrid heller. Eller någon annan med blodsband bunden som har betalt för att tycka Hilde är sötast. Nej, hon är Ingrids vän. Och jag tänker att det är fint att få vara lillasyster till en åtta år äldre storasyster. Det kommer liksom så mycket kärlek på ett sådant köp. Hilde får vara den sötaste bebisen i mångas värld. Det är i sanning en god start på ett bebisliv.

Jag lockar hennes hår

Ingrids skola har haft julfest ikväll så jag ägnade en del av eftermiddagen åt att locka hennes hår.

Ja, jag vet. Det låter inte alls som jag. Jag är ju den där föräldern som märker tjugo minuter innan vi ska till festen att de vita strumpbyxorna inte alls är särdeles vita. Så gick det i dag. Också. Hur kan en sådan förälder välja att locka hår?

För att det här med lockat festhår är laddat för mig. Det fanns barn i min egen barndomsskola som alltid hade lockade hår på skolans fester. Jag hade inte det. Jag hade en ensamstående mamma med tre långhåriga döttrar som alltid skulle på samma fester. Jag förstod att det inte riktigt var läge att be om lockar. Jag förstod att det inte fanns utrymme för det. Jag förstod det så väl och sörjde så lite.

Men så länge Ingrid vill att jag lockar hennes hår gör jag det.

Tänk att hon gjorde så mycket så bra. Hon min älskade mamma som var ensamstående trebarnsförälder redan när hon var tjugofem. Tänk att jag får se bristen på fixade festfrisyrer som någon slags brist. Lyckliga jag.

En vackrare glimt av nåd

Jag vill berätta om dagens gudstjänst. Skulle gärna skriva om en predikan som förändrade min syn på livet eller om sång som fick taket att lyfta. Men jag kan inte. Jag vet inte ens vem som predikade i dag och jag sjöng bara en halv sång.

Men jag vill berätta om dagens gudstjänst. Jag vill berätta om min yngsta dotter. Hon som hängde med sin pappa uppe i kyrksalen. Hon som fick lite livsviktig tumistid med honom, hon som fått betydligt mindre av den varan än sina syskon.

Och jag vill berätta om min son. Han som haft några tuffa dagar efter några korta nätter och som vägrade barnkyrka utan förälder. Jag bestämde mig för att inte vara irriterad över att missa min gudstjänst utan i stället vara tacksam över att jag fick fira hans gudstjänst. Han fick därmed en dryg timme livsviktig tumistid med mig, han som fått mindre av den varan än sina syskon. Och vilken barnkyrka sedan! Vi fick dansa ringlekar, medverka i dockteater och och pyssla julgirlanger. Arvid var Betlehem i dockteatern. Aldrig har jag sett en stoltare och mer rakryggad stad.

Och så vill jag berätta om min äldsta dotter. Hon som nästan aldrig vill gå på de stora barnens program, men som gick i dag. Och som strålade som en sol efteråt. De hade haft så roligt och skrattat så mycket. Och bakat kokosbollar som gudstjänstfirarna fick äta efteråt.

– Vi bara bakade och bakade! Vi pratade inte ens om Gud! sa hon lyckligt på väg till bilen.

Mitt modershjärta sjöng. Prata om Gud kan vi göra – och gör vi – hemma. Men känslan av tillhörighet och familj i kyrkan kan vi inte bygga hemma. Hur gärna vi än vill.

Det var nog en av höstens finaste gudstjänster. Jag behövde nog ingen andlig upptäckt, jag behövde att min älskade familj fick trivas och må gott. Ett bättre gudsmöte, en vackrare glimt av nåd kunde jag inte ha fått denna tredje advent.

Mina fina. Bild: Maria Hedengren

Gamlingspråk och gangstarap

Arvid är inne i en fas. Han talar rätt ofta dialekt, vår ljuve Parmes. Men han kallar det inte dialekt, han kallar det gamlingspråk. Helt logiskt med tanke på att hans fammo och faffa ju talar just gamlingspråk. Förlåt – dialekt. 

Arvid är inte bra på dialekt. Inte alls. Saknar språkkänsla helt. Hittar på egna ord hur som helst. Böjer andra ord precis som han själv vill. 

– Mammon? kan han ropa på mig när han är på dialektalt humör.

I dag talade han också om faffon. Alltså farfar i bestämd form. Så inte gångbart i de delar av vårt land där den här dialekten används på riktigt. 

Hans största brist med dialekten är ändå kroppsspråket. Så galet förvirrande. Han ser ut som en gangstarappare. Hänger liksom med axlarna. Skakar med händer och breda armar. Det här är helt ologiskt med tanke på att hans fammo och faffa har noll street cred när det kommer till just gangstarap. Jag kan inte för mitt liv förstå varför dialekten framkallar det här i honom. 

Och vi som snart ska åka till Österbotten. Vi bara måste bli av med den här avarten innan vi åker. 


En gång gangster. Alltid gangster.

Omvägen via Alko

För min del kan matbutikerna gärna sälja starköl. De kan sälja vin och ren sprit också om de vill. För min del är det nämligen absolut inget problem. 

Det är det troligtvis inte för din del heller. Du som dricker medvetet och genomtänkt och planerat. Som lägger en guldkant på en lördag med ett vinglas eller två, men som aldrig skulle gå bananas. Inte ens fast starkspriten fanns på hyllan vid kassakön.

Men det här med alkoholförsäljning i matbutikerna handlar ju inte bara om mig och dig. Det handlar också om de många, många tusentals finländare som dricker på ett okontrollerat och beroende och destruktivt sätt. Det handlar om alla de finländska hem och barn som också i år får en jul som är allt annat än fridfull och där alkoholen är en av de värsta bovarna. 

Alla vi som har tröstat barn som gråter över sina föräldrars alkoholkonsumtion tycker att omvägen via Alko är helt rimlig. Alla vi som har haft tonåringar sovande på vår vardagsrumssoffa för att hemmet inte är tryggt tycker att det finns mer akuta samhällsproblem än svårtillgänglig sprit.

Jag är den första att erkänna att jag inte vet exakt vilken alkohol som ska säljas var. Men jag vet vem som inte vinner något på att trösklarna sänks eller slipas ner helt. Jag tänker på den kvinna som stod bakom mig i butikskön i går. Hon som luktade starkt av alkohol och som desperat försökte dölja det 6-pack öl hon köpte. Hon stod och gömde det krampaktigt under armen, smugglade ner det i en påse nästan innan biträdet hunnit blippa. Åtminstone hon förlorar på att vi kan köpa starkare alkohol i matbutiken.

Och då vet jag också att min egen förlust – en lite längre väg till fredagsvinet – väger lätt i jämförelse. 


Bild: Kavilo photography

Den bästa måttstocken

Den har tittat fördömande på mig länge nog nu. Den där klänningen som konstigt nog passade i slutet av maj 2009 men som typ aldrig annars passat. Den där klänningen som har överlevt flera flyttar och ännu fler garderobsrensningar eftersom jag hoppats att den någon gång ska passa igen.

I dag konstaterade jag – helt utan sorg – att den faktiskt får flytta hem till någon annan nu. Någon som har välsignats med en annan kropp än min.

Men inte nödvändigtvis en bättre kropp. Nej. I maj 2009 var jag oerhört trött och nästan lika oerhört stressad. Och jag skulle aldrig någonsin ha klarat av att springa tio kilometer på under en timme då.

Numera talas det mycket om att vågen är ett dåligt vittne om en kropp. Måttband och kläder sägs vara bättre, ge en sannare bild. Och det är säkert sant. Men ibland kan kläder också säga konstiga saker. Jag lyssnar faktiskt hellre på pulsklockan. På minuter per kilometer. På andningen i en uppförsbacke. Är så otroligt tacksam över att min syster började springa en gång och drog oss andra med sig. Vi som aldrig kunnat kunde plötsligt. Och på köpet fick jag den bästa måttstocken hittills på mitt välmående, min hälsa och min kropp.

Jag är en klänning fattigare. Jag är rikare.

Älskar inte dig mest

Hilde var gnällig när jag var borta under veckoslutet. Jag behövde verkligen en paus från henne, men hon behövde tydligen inte alls den pausen från mig. Arvid har en självklar förklaring till hennes gnäll:

– Hilde älskar ju dig, mamma.

Och jag, som tydligen aldrig ger upp hoppet om hans kärleksförklaring fortsätter:

– Kanske du också var lite gnällig då, Arvid? Du älskar ju också mig?

– Men mamma. Jag älskar ju inte dig mest, säger han med lika stor självklarhet i rösten. Det finns liksom ingen värdering i det, bara ett ytterst sakligt faktakonstaterande.

Nej, han älskar fortsättningsvis sin pappa mest. Och inte kan jag klandra honom. Dessutom älskar han mig näst mest. Jag lever långt på det.


En gång var han liten. Nu är han större. Lika älskad så som nu. 

Glädjebudet

De kallade henne malli-vauva. De berömde hennes snabbhet, hennes nyfikenhet, hennes pigghet, hennes trygghet. De utsåg henne till hjälpreda vid kopieringsmaskinen. De var  alla så rörande tagna av vår lilla Hild.

För alltid vill jag minnas bilden av hur tre vitklädda låg på mage på golvet bredvid henne och var alldeles stormförtjusta. Hur de skrattade, vinkade, log och skröt på.

Och för alltid kommer jag att minnas glädjebudet; till det här sjukhuset behöver vi inte återvända förrän Hilde är två. Och då bara för att fortsätta följa med. Vi behöver inte vara oroliga. Det finns ingen orsak. Uttrycket erittäin hyvävointinen användes.

Om jag skulle vara lite bättre på finska och om jag där och då hade haft lite mindre nära till gråten skulle jag ha berättat att de är änglar på jorden, alla dessa vitklädda som bemött vår lilla dotter med så stor kärlek och värme. De gör hela skillnaden.

Ändå är jag ofantligt tacksam över att det blir en lång paus nu. Tänk att det fick gå så väl.


Hon och jag. En sommardag.

Bild: Matilda Audas Björkholm