Att dela livet med en människa

Hilde är några dagar gammal och vi har en läkartid att passa. En första av många, men det vi inte ännu den här morgonen.

Däremot vet vi att det är svårt att passa tider när en människa på några dagar ingår i tidspusslet.

Fredrik åker till dagis med Arvid. Jag ammar Hilde och borstar tänderna och klär på mig. Inser att klockan faktiskt börjar vara ganska mycket. Och min första tanke är inte Oj nej! Vi kommer att komma för sent! Nej, min första tanke är Oj nej! Fredrik kommer att vara stressad när han kommer!

Att dela livet med en människa som har en annan tidsuppfattning än jag har lärt mig ett och annat. Till exempel att det sällan är trevligt att komma för sent om Fredrik också kommer med.

Så jag packar en väska med blöjor och våtservetter och tygtrasa. Jag klär Hildes lilla kropp i halare. Allt för att vi ska vara klara att åka direkt när Fredrik kommer. Han lär ju vara stressad.

Döm om min förvåning. När han väl kommer hem är han kolugn. Jag tänker lite kaxigt att han kanske också har lärt sig ett och annat av att dela livet med en människa som har en helt annan tidsuppfattning än han. Typ att allt faktiskt brukar ordna sig. Och att ingen dömer en nyförlöst för försening.

Vi går ut till bilen och kör iväg mot det barnmorskeinstitut där Hilde såg världens ljus för några dagar sedan. Fredrik är fortfarande helt osannolikt lugn. Jag förstår inte. Till och med jag börjar inse att vi kan få svårt att hinna. Vi ska ha helt osannolik tur med parkeringen och vi ska veta exakt vilken våning och korridor vi ska till för att vi ska hinna i tid. En av de två kan man visserligen få en bra dag, men båda? Nej, det händer inte.

Däremot händer det som inte får hända; oflyt med trafiken i stora korsningen. Så då påpekar jag lite så där försiktigt att det kanske börjar bli lite tajt med tid.

– Va? Nej, nog hinner vi, säger Fredrik.

– Jojo, jag tror förstås också att vi hinner. Men vi får hoppas på samarbetsvillig parkering, säger jag.

Och ungefär här visar det sig att Fredriks osannolika lugn beror på att han vet att läkartiden är 10.30 medan jag tror att den är 10.00. Det visar sig också att han var lika förvånad över att jag faktiskt var redo att åka direkt när han kom hem som jag var förvånad över att han inte var stressad över att vi kom iväg så sent.

Det har gått ett år. Jag har tänkt på det ofta, vi har skrattat åt det ibland. Åt den där ena gången när vi var helt överens om vilken tid vi skulle starta hemifrån. Den gången när vi passade olika tider.

P.S. Jag måste erkänna att det var ganska fint att komma i god tid. Det var annorlunda. Fräscht. Att ha råd med parkeringsstrul – vilken känsla! Att hinna gå vilse i sjukhuskorridoren. Att vänta på hissen utan att pulsen tror att det är ett värre intervallpass. Fantastiskt. Inte fantastiskt att jag gjort evig bot och bättring, men ändå rätt fantastiskt. D.S

P.P.S. Om jag hade haft rätt i att läkartiden var 10.00 hade vi varit jättesena. D.D.S.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s