Den har tittat fördömande på mig länge nog nu. Den där klänningen som konstigt nog passade i slutet av maj 2009 men som typ aldrig annars passat. Den där klänningen som har överlevt flera flyttar och ännu fler garderobsrensningar eftersom jag hoppats att den någon gång ska passa igen.

I dag konstaterade jag – helt utan sorg – att den faktiskt får flytta hem till någon annan nu. Någon som har välsignats med en annan kropp än min.

Men inte nödvändigtvis en bättre kropp. Nej. I maj 2009 var jag oerhört trött och nästan lika oerhört stressad. Och jag skulle aldrig någonsin ha klarat av att springa tio kilometer på under en timme då.

Numera talas det mycket om att vågen är ett dåligt vittne om en kropp. Måttband och kläder sägs vara bättre, ge en sannare bild. Och det är säkert sant. Men ibland kan kläder också säga konstiga saker. Jag lyssnar faktiskt hellre på pulsklockan. På minuter per kilometer. På andningen i en uppförsbacke. Är så otroligt tacksam över att min syster började springa en gång och drog oss andra med sig. Vi som aldrig kunnat kunde plötsligt. Och på köpet fick jag den bästa måttstocken hittills på mitt välmående, min hälsa och min kropp.

Jag är en klänning fattigare. Jag är rikare.