Livet blir onödigt kort

Jag lunchade med en kompis i fredags. Det gjorde vi sist för några månader sedan. Tills jag scrollade bakåt i vår konversation och märkte att det var i maj. I maj! Jag hade kunnat lägga en halv fot på att det var i september.

Jag var på en jättefin fyrtioårsfest för någon vecka sedan. Kanske två, högst tre. Tills jag insåg att det var riktigt i början av oktober.

Mycket kan man säga om den här hösten, men långsamt har den inte gått. Jag har inte varit en sten som det hunnit växa mossa på.

Jag har i jobbets tecken fått besöka Helsingfors många gånger den här hösten. Dessutom har jobbet fört mig till Göteborg, Tammerfors, Uleåborg, Björneborg, Jyväskylä och Stockholm. Privat har jag varit i Umeå och i Mariehamn. Mest av allt har jag varit på VR och de här orden skrivs lite vilt på onnibus.

Jag klagar fortfarande inte, alternativet är verkligen inte min grej. Och det är så lite kvar av det jobb som just nu är mitt – allt jag ville hinna med måste jag hinna med rätt snart.

Men jag kan tycka att livet blir onödigt kort om tiden ska envisas med att gå så här väldigt snabbt. Och jag tycker så mycket om livet. Så jag ser fram emot lite lugn och långsamhet. Snart.

Onnibus-selfie. Det var nytt och spännande.

Det bästa jag läste i oktober

Vi skriver snart tjugonde november (?!) och jag har inte ännu gett mina boktips för oktober. Vad var det bästa jag läste då?

Londonflickan av Susanna Alakoski. Har läst allt av Alakoski och tyckt om allt. Jag tyckte om Bomullsängeln också, men jag tyckte faktiskt ännu mer om den här. Hur ofta är det så? Kan säga mer om mig och mitt stämningsläge än om boken, men så är det i alla fall.

Vi mot er av Fredrik Backman. För att komma i feelis inför tredje boken om Björnstad läste jag om den andra. En morgon satt jag på hotellfrukost i Uleåborg och läste något av de sista kapitlen i den här. Grät fyra gånger. På EN frukost. Det säger inte allt, men det säger något viktigt.

Hemligheten i Helmersbruk av Eva Frantz. Hur du ska vänta på julen i år? Allra helst tillsammans med ett barn som är kanske tio? Med den här. Spännande, välskriven, vemodig, vacker.

Vinnarna av Fredrik Backman. Mina förväntningar var skyhöga. Jag blev inte besviken. Ingen skriver om människor som han. Jag sa det en gång och jag säger det igen: hans böcker får mig att älska människor mera. Det är jättemycket gjort av böcker. Jag är bara så glad att han skriver och att vi får läsa.

Det bästa jag läste i oktober

Vi skriver snart tjugonde november (?!) och jag har inte ännu gett mina boktips för oktober. Vad var det bästa jag läste då?

Londonflickan av Susanna Alakoski. Har läst allt av Alakoski och tyckt om allt. Jag tyckte om Bomullsängeln också, men jag tyckte faktiskt ännu mer om den här. Hur ofta är det så? Kan säga mer om mig och mitt stämningsläge än om boken, men så är det i alla fall.

Vi mot er av Fredrik Backman. För att komma i feelis inför tredje boken om Björnstad läste jag om den andra. En morgon satt jag på hotellfrukost i Uleåborg och läste något av de sista kapitlen i den här. Grät fyra gånger. På EN frukost. Det säger inte allt, men det säger något viktigt.

Hemligheten i Helmersbruk av Eva Frantz. Hur du ska vänta på julen i år? Allra helst tillsammans med ett barn som är kanske tio? Med den här. Spännande, välskriven, vemodig, vacker.

Vinnarna av Fredrik Backman. Mina förväntningar var skyhöga. Jag blev inte besviken. Ingen skriver om människor som han. Jag sa det en gång och jag säger det igen: hans böcker får mig att älska människor mera. Det är jättemycket gjort av böcker. Jag är bara så glad att han skriver och att vi får läsa.

Att vi får leva

Den flimrar förbi i mitt flöde. Meningen. Mitt i en annan i sig fin text så finns den bara där. Meningen.

Tänk att vi får leva idag.

Ja. Tänk att vi får det.

En jättevanlig onsdag i mitten av november. Mycket regn. Typ fiskpinnar till middag. Hilde hade gympa. Ingrid fotboll. Arvid spelade fotboll på skolgården med bästa kompisen. Ikväll. Igen. De kommer nog att köra så länge snön inte hindrar dem. Fin arbetsdag. Svärföräldrarna kom in på spontanbesök.

Jag vet det så väl. Att de här jättevanliga dagarna är de bästa. Men jag behöver påminnas ibland. Kanske av en mening i ett flöde. Tack för påminnelsen.

Tänk att vi får leva idag.

Tänk storheten och skönheten i att vi faktiskt får det.

Den här jättevanliga dagen har också bjudit på tvätt. Finns det något vanligare?

Mitt nästan-diplom

Jag har nästan inga diplom. Alls. Så när jag fick mitt nästan-diplom igår blev jag lite stolt och rörd.

Jag har gått på kurs och nu får jag börja med crossfit. Jag ska bli en sådan som lyfter och kastar stänger med vikter. Det är så galet. Det här trodde jag verkligen inte – och allra minst trodde jag det nu – men det här tror jag är precis vad jag behöver just nu.

Några insikter hittills:

1. Min koordination är värdelös. Oftast förstår jag inte alls hur jag ska göra. Jag som har trott att min koordination fanns på skalan helt okej-riktigt bra har fått inse den hårda vägen att min koordination är på en helt annan skala.

2. Jag är väldigt svag. Men då är det lätt att bli starkare. 💪

3. Jag behöver uppenbarligen en grupp för att göra något som ens påminner om styrketräning. Själv bara smiter jag undan.

4. När jag är i boxen (på boxen? vid boxen?) tänker jag bara på min träning. Vad jag än hade i huvudet när jag kom in så är det borta direkt jag börjar jobba. Det är ganska härligt att koppla bort precis allt annat för en stund.

5. Jag tror jag ska komma i mitt livs form nu. Bli starkare än någonsin. Det kanske låter lite väl ambitiöst. Men alla som känner mig vet att mitt livs form faktiskt inte är övermäktigt. Högst realistiskt.

Det här är jättetungt och jättesvårt men mest av allt jätteroligt och jättemycket för mig och mitt välmående. Heja mig!

Fars dag

Han fick bada i de kort och presenter och kärleksförklaringar som han förtjänar alla dagar. Och jag tänker att det är lätt att fira fars dag med en pappa som Fredrik i huset.

Grattis till alla oss som får fira den här dagen med lätthet.

Som så många andra tänker jag ändå mest på alla dem som firar med tyngd eller inte alls. På dem som förlorat sin pappa sedan förra årets fars dag. På dem som visserligen har en levande biologisk pappa men en som bara är pappa på pappret. På dem som inget hellre vill än att få bli pappor och som nu tickar av ännu en fars dag med tom famn. Eller med en tommare famn än önskvärt. På dem som en gång var pappor till barn som inte längre finns kvar på jorden. På dem som är pappor till barn som finns kvar på jorden men som har kapat alla band. På dem som har pappor som gjort illa eller fruktansvärt illa. På dem som har pappor vars bästa aldrig räckte till. På dem som egentligen räcker till men som tror sig vara pappor som inte räcker till och som varje dag lever med det tunga misslyckande det innebär.

Pappor är komplicerade saker. Människor är.

Men jag tänker naturligtvis också på alla dem som får fira världens bästa pappa idag. Det finns ju så väldigt många sådana. Finns det någon större nåd än att så många tycker sig få fira den bästa av pappor på fars dag?

Jag tror kanske inte det.

Den här bilden får illustrera vår världs bästa pappa. När han reste mot Norge med barnen för Hildes gudfars bröllop. 1000 km i bil och färja mellan Vasa och Umeå. Två övernattningar längs resan. Utan mig. Själv direktflög jag några dagar senare. Vår världs bästa.

Som Sune

Han är den av våra barn som lärt oss mest om superlativer. Och han har också visat sig vara vårt mest romantiska barn. Så när han i lördags vinkade av oss till vår dejt hade han ett råd att ge mig:

– Mamma, tänk lite mer som Sune!

Ni vet, Sune? Tjejtjusaren som jag läste om på 90-talet och som min Arvid läser om nu.

Jag vet inte om jag tänkte lite mer som Sune, men vi hade en jättefin dejt. Det gör oss så oerhört gott att ibland få vara bara vi två när det oftast är så många och så mycket annat.

Att tänka som Sune är lätt. Att få möjlighet att göra det är betydligt svårare. Tänk att barnen har vuxna kusiner som med glädje kommer och tillbringar ett dygn tillsammans med dem så att vi får ett dygn för oss själva. Tänk att hon som var en liten charmig tvååring när jag lärde känna henne nu är en ansvarsfull härlig vuxen som kan ta hand om våra barn. Tänk att hon som inte ens fanns när jag blev en del av Fredriks familj nu finns och vill finnas till också för våra barn.

Ljuvligt.

Han och jag. I vårt sommarhussovrum.

Jättemycket övning

– Nu ska jag göra ett magiskt trolletrick som jag har övat på jättemycket.

Hilde placerar ut korten i en kortlek framför sig.

– Välj ett kort, mamma. Du får ta vilket som helst.

Generöst. Jag tar ett kort. Tittar på det. Det råkar vara hjärter ess.

Hilde tittar också på det. Ser väldigt nöjd ut.

– Nu får du sätta det bakom ryggen.

Så jag gör det. Hilde nickar. Allt går precis som hon har tänkt sig.

Sedan riktar hon uppmärksamheten mot korten som ligger kvar. Väljer ett.

– Är det här ditt kort? frågar hon.

Vad jag önskar att det var det. Vad innerligt jag önskar att det var det.

– Nej.

Måste jag ändå erkänna.

Hilde ser fundersam ut. En sekund eller tre. Sedan reser hon sig, går till platsen bakom min rygg.

– Är det här ditt kort? frågar hon.

– Ja!

Triumfen i blicken. Triumfen.

– Jag är en trollkarl! utbrister hon.

Jag tror det är hyfsat ofarligt att överskatta sina magiska egenskaper när man är nästan fem, så jag nickar bara. Och hoppas att hon övar vidare om det här är en väg hon vill vandra. För om jättemycket övning ledde bara så här kort så är vägen nog lång.

Ganska lite att komma med

Jag är väl som människor är mest och tycker i regel att november har ganska lite att komma med. Men jag har blivit bättre på att se någon slags charm också i den månad som är nu. Fokuserar på mitt positiva.

Så här gör jag:

1. Det finns något lite nådigt i mörkret. När det är kolmörkt redan klockan fyra – hur mycket mer kan en människa egentligen förväntas göra och orka efter det? Jag tycker att man måste ganska lite när det är mörkt hela tiden. Det finns något förlåtande i det. Något tillåtande. Jag bejakar.

2. För en människa som egentligen tycker att väntan är minst halva grejen så har november mycket att ge. Jag har alltid tyckt om julen, men faktum är att jag tycker ännu mer om väntan på julen. För mig är första advent julafton och julafton jättelång. Så november är väntan på väntan. Inte mig emot. Inte alls. Jag bejakar.

Det hjälper. Jag ser annat än mörker och jag ser ljus in mörker.

Hur gör du?

Blindveckan

Vet du vad det här är för vecka? Det är blindveckan. Den årligt återkommande veckan uppmärksammar aktuella och viktiga teman för personer med synnedsättning. Årets tema är ”Säg det med ord”.

Jag antar att du inte vet att det är blindveckan den här veckan. Nästan inget annat år har jag heller vetat.

Och någonstans önskar jag verkligen att jag inte visste i år heller.

Men om priset för den ovetskapen skulle vara att Hilde inte fanns i mitt liv – som just precis den hon är – så är valet lätt. Jag väljer vetskapen tusen dagar av hundra.

Ungefär 3000 synskadade i Finland har svenska som modersmål. 80 % av dem är över 65 år gamla. Bland de 5 % som är barn och unga finns vår älskade Hild. Att få vara hennes mamma är en gåva och en glädje. Mitt mål är och har alltid varit – också innan vi visste att synskadan fanns – att hennes liv ska få bli så stort och rikt och meningsfullt som möjligt.

Från djupet av mitt hjärta: tack till alla de organisationer och människor som arbetar för att det målet ska bli lättare och möjligare att uppnå! Jag lär mig mer och mer hela tiden. Jag blir allt mer imponerad.

Tack!

Hon. Fotad av sin moster Matilda.