Hon är helt fantastisk. Många gånger varje dag drabbas jag av akut tacksamhet över att jag får vara hennes mamma. Det finns inga botemedel mot den tacksamheten. Ska inte heller finnas. Den tacksamheten ska man bara dyka in i och vältra sig i. Aldrig lämna. 

Och bara någon liten gång varje dag komer oron smygande. Den oro som kanske kommer av att vi gick på så många läkarkontroller så ofta för så kort tid sedan och att det nu plötsligt är bara vi som har kontroll. 

Tacksamheten talar med bullrig röst och stora bokstäver medan oron viskar jättetyst. Nåd är att det är så. Men båda har sitt att säga. Och jag tror att de hörs tydligare för att de hörs i varandras närhet.