– Ska du på begravning? frågade min systerdotter när hon såg mig. 

Och nej, det skulle jag inte. Jag skulle ju på vigsel och jag ville jättegärna ha på mig min nya klänning. Även om den är svart. 

Jag har fått fira kärleken i dag. Och jag tror på den så ovanligt mycket just i dag. Så där som man gör när två människor som älskar varandra väljer varandra och blir varandras. 

Men just i dag tror jag faktiskt lite mer på kärleken än det där vanliga ovanligt mycket. För just de här två har vandrat så ovanliga vägar och landat hos varandra och nu blir vägen gemensam. Och framför allt; just de här två väljer en kärlek som är betydligt mer än deras egen. De väljer varandra för den andras skull, ja. Men de väljer också varandra för många andras skull. 

Ja. De vill mycket gott tillsammans. De kommer att göra mycket gott tillsammans. 

Det var min födelsedag. Jag fick sång och frukost på sängen av sommarfamiljen. När tio personer uppvaktar direkt från morgonen känner man sig rik. Idyllen fick sig en törn av att Arvid storgrät över att det var min födelsedag och inte hans, men vissa idyller överlever törnar. Med råge. Min svåger hade skrivit en dikt och jag fick presenter. Min syster bakade pannkakstårta. Min guddotter assisterade.

En av presenterna var att jag fick åka till Vasa med min syster samma dag. På lunch och shopping och kokosboll. Jag blev lite nostalgisk och sa saker som att jag besöker min födelsestad på min födelsedag. Och att Vasa på något konstigt sätt blir mer och mer som hemma. När jag hörde mig själv säga att jag nog skulle kunna bo i Vasa var det kanske dags att åka hem igen. 

På kvällskvisten läste jag igenom gratulationer på facebook. Att så många ägnat mig en tanke den dagen kändes fint. Igen. Rikt. 

Ytterligare ett år att tacka för. Ett år med mycket av allt. Med liv, helt enkelt. 

Jag vet inte vem du är, men du gjorde min dag. Tänk att du tänkte på mig när du tänkte på alla tiders lärare. Din uppmuntran har en enorm betydelse! 

Få saker imponerar lika mycket på mig som generösa människor som väljer att uppmuntra andra. Det är så vi lyfter varandra. Det är så vi lyfter världen. 

Du som skrev om mig och alla ni som tagit er tid att skriva om andra lärare – guld är ni. Och sådant guld kan vi alla vara och inte bara när det gäller lärare. Jag noterar ju ofta när någon gör mer än det som krävs, men inte alls lika ofta tackar jag för det. Jag ska försöka bli bättre. 

Tack för påminnelsen om det, du generösa unga människa som redan nu visar prov på en beundransvärd vilja att uppmuntra andra människor. Och tack för en påminnelse om varför jag älskar mitt jobb så mycket. Det är ju på grund av dig och de andra fantastiska eleverna. 

Jag vet att jag har sagt det tusen gånger förr. Men jag kommer att fortsätta säga det så länge det är sant och jag kommer att mena det varje gång. Jag har världens bästa jobb. 

Ja, ja. Det är lätt att säga det i mitten av juli, tänker någon säkert nu. Men jag lovar; det är faktiskt ännu lättare att säga det i mitten av oktober. 

Han vann 50 metersloppet på friidrottsskolan förra veckan. Och har tagit alla chanser och ännu fler att berätta om sin seger. Mot två-, tre- och fyraåringar. Inte så mycket att skryta om när man själv snart blir fem. 

Inte så attraktivt att skryta alls. Förresten.

Så i dag blev jag lite lättad när han blev sist i sitt heat. Sist av tre. Tänkte att ödmjukheten kanske kunde komma på besök. 

Arvid själv? Också lättad. Men av helt andra orsaker. 

– Mamma! Jag vann näst näst! ropade han med segergest och glittrande ögon. 

Ödmjukheten kom på ett onödigt kort besök. Om alls. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Den här dagen har vi firat i ett hem i Kokkola. Ett hem dit vi åker varje sommar eftersom vi hör ihop med människorna där. Varje dag med dem är en god dag.

Det är nu nionde sommaren som vi inte bor i Österbotten. För varje sommar som gått har vi besökt lite färre hem och det berättar något. Det är som om relationerna går åt det hållet – de blir lite färre men de blir också mycket djupare.

Det finns säkert olika förklaringar till varför en del relationer blir kvar medan andra försvinner längs vägen. En av förklaringarna till att just den här relationen är kvar är kanske att jag och Fredrik är gudföräldrar till den äldsta sonen i huset. När han var bara några månader gammal knöts ett band mellan vår familj och hans och sedan dess hör vi ihop.

Var vi än bor.

När vi har valt gudföräldrar till våra barn har vi funderat på vilka människor vi vill höra ihop med. Vilka människor vill vi binda ett himmelskt band till?

Det här störtsköna gänget blev faddrar till Arvid då det begav sig. Med dem vill vi alltid höra ihop.

Bild: Maria Hedengren

Jag vet att det har varit nio grader och regn och blåst i veckan. Det blir väldigt tydligt när man måste gå ut varje gång man vill byta våning i huset. Ännu tydligare blir det då livsnödvändiga rum finns på båda våningarna, det är liksom inte frivilligt att byta våning.Sovrummet är uppe. Köket nere. Toaletten uppe. Salongen (och därmed också duschen och tvättmaskinen) nere. Jag har dragit på mig en riktigt rivig halssjuka. Så jo. Jag vet att det har varit dåligt väder. 

Men jag har haft det så bra. Att frysa dygnet runt är irriterande men det är inte farligt om man har det varmt inombords. Och det är jag. 

Jag tröttnar inte på att dela liv. Jag tröttnar inte på att leva nära. Jag tröttnar inte på att vara omgiven av de människor som är min sommarfamilj. 

Bilder: Matilda Audas Björkholm

– På lördag har vi golv i salongen. 

Så sa min svåger i början av juli. 2016. En snabb titt på salongen avslöjar att vi inte har golv ens så här i början av juli. 2017. Och vi kommer inte att ha det på lördag heller.

Det gick nämligen som det brukar gå med vårt sommarhus. Vi överraskas ständigt, och de överraskningar som drabbar oss är alltid negativa. Allt tar längre tid än vi trodde. Allt är mer komplicerat än vi trodde. Allt blir dyrare än vi trodde. 

Det som förundrar mig mer än de negativa överraskningarna är det faktum att vi har det så enormt bra här trots att vi har bara ett halvt hus och minst tusen saker vi borde göra. Här vilar våra själar allra bäst. 

Frid. Nog är det ett märkligt ting. Så helt beroende av inre omständigheter. Så helt oberoende av de yttre.

Salongen. Gotta love it. Ja, det är varmvattenberedaren som hänger där till höger. Och ja, det är en gardin som hänger där till vänster. Och ja, ja, ja! Det är här jag vill vara när jag får vara ledig. 

Har vi alltid haft henne? Eller kom hon till oss i går? Svaret är väl både ock. Det känns som om de första tre månaderna med Hilde tog fyrtio ökenår och det känns som om de senaste tre månaderna har gått på två veckor. 

I dag är Hilde en så självklar medlem av vår familj. En underbar bebis på sju månader som strålar som solen för det mesta. Hon kan åla. Med väldig fart om hon vill. Hon äter puréer med god aptit. Hon sitter bra i matstol. Hon har regelbundna mat- och sovtider. Hon leker gärna på golvet (lite synd med tanke på att hon för tillfället lever i ett sommarhus där golv är en bristvara) och hon sprattlar hejvilt med sina små ben varje gång hon ser sina storasyskon. 

Hon har gett mig så otroligt mycket glädje. Visst har glädjen doppats i oro ibland, men oron har aldrig övervunnit. Jag är så tacksam så tacksam så tacksam över att hon är vår dotter. Jag är rikare för att hon finns. Starkare och svagare. Mera. 

Hon och jag. Och en tillfällig solhatt. Då sådana ännu behövdes.

Det finns mycket att säga om den systerdotter som också är min guddotter. Hon är rolig och charmig och mysig. Hon låter ingen sätta sig på henne. Tar ingen skit. Bär helst så lite kläder som möjligt. Är orädd och modig. Alltid längst fram där det händer. Ljuvlig.

Men det viktigaste att säga om den systerdotter som också är min guddotter är att hon är älskad och vet det. Med det kommer så mycket gott och så mycket självklart och så mycket frimodigt. Hon lär mig mycket om att vila i andras kärlek, om att luta sig tillbaka mot det faktum att någon älskar en. 

Älskad är hon. Också av mig. Jag älskar att hon vandrar in i mitt sommarsovrum varje morgon. Jag älskar att hon tillhör min sommarfamilj.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Orkar ni? Med en tröja till? Jag har ju stickat ännu en. Min allra första självstickade kofta. Om man räknar koftor som kan användas. Och det är väl nog så man brukar räkna.

Jag tror jag tycker om den. Jag tror jag är lite stolt.

En som orkar är min syster Matilda. Hon orkar lära mig, hjälpa mig och fota mig. Hon till och med vill.