Hilde blir åtta månader i dag. I åtta månader har jag varit hennes mamma. I åtta månader har jag varit hennes amma. Och i dag har jag läst de märkligaste kommentarerna någonsin om amning.

Jag talar förstås om kommentarsfältet gällande Åborestaurangens beslut att hänvisa ammande mammor till ett skilt rum. Restaurangen är naturligtvis fri att göra som den vill och i den friheten har restaurangen helt klart valt de gäster som irriteras av ammande mammor framom de ammande mammorna. Det beslutet får restaurangen leva med och ta konsekvenserna av. 

Kommentarerna gör mig så förundrad att jag inte ens förmår bli irriterad eller sårad eller arg. Jag kan inte riktigt tro att det är sant, ta det till mig, ta det på allvar. 

Ja. Jag vet inte vad jag ska säga. 

Jag tycker att amningsrum i sig är en bra sak eftersom jag har full förståelse för kvinnor som ogärna ammar offentligt. Men jag har noll förståelse för människor som störs så mycket av kvinnor som gärna gör det. Noll.

Världen är full av saker vi med rätta kan bli upprörda över. Det finns barrikader som gapar alldeles för tomma, som ropar efter människor beredda att hoppa upp. 

Och så väljer en del av de människor som uppenbarligen orkar protestera och ta strider att hoppa upp på barrikaden mot offentlig amning. 

Arma, arma värld.

Tänk om det här hade hänt på en restaurang.