Det finns en plats i min värld där de djupa samtalen ligger på ytan. Där det blir ganska lite snack om köksrenovering och träningsprogram och ganska mycket snack om smärtpunkterna och ljusglimtarna. Jag har fått vara i den miljön några dagar och min själ mår väl. 

Vi är inte lika. Vi tror inte lika. Vi uttrycker inte lika. Men vi hör ihop, vi räknar med varandra och litar på varandra. Och vi hoppas på samma Gud. Tröttare, rikare och tacksammare är jag hemma igen. Till den stad som en gång var Finlands  olyckligaste kommer jag envist att återvända.