Vi träffades på nätet. På lunarstorm. Vi träffades alltså på den tid då man träffades där. Han hade ett djupt och beskrivande lunarnamn. Mitt var tonårigt pinsamt. Ändå hittade vi till varandra. Jag minns inte hur det gick till.

Men jag minns att vi skrev till varandra så att tangentborden glödde. Trots att en hette djup och den andra hette pinsamhet talade vi rätt samma språk. Det blev många, många och långa, långa texter. Jag har kvar delar av dem, utskrivna på papper i en mapp.

Vi träffades i verkligheten efter en tid. 

– Amanda, är du lite för lång? var det första han sa när vi möttes. 

Hur talar man med någon i verkligheten som man redan talat så mycket med i en annan verklighet? var det första jag funderade på när vi möttes. Svaret kan faktiskt vara att man gör det väl.  Jag hade inte behövt fundera.

Han blev en vän för livet. 

I dag är han min svåger. En i världsklass. En sen kväll förra veckan satt han och jag i vårt gemensamma sommarkök och delade en liter vaniljglass medan vi delade tankar och liv. Vi är fortfarande på många sätt väldigt olika, även om jag inte skulle välja ett lika pinsamt lunarnamn i dag. Men vi talar fortfarande rätt samma språk. 

Jag är så glad över att han kom in i mitt liv. Och jag är ännu gladare över att han kom in i min systers liv. För det befäste honom i mitt. 

Min svåger och jag. En gång i Göteborg.