Det finns ju inte mycket som är roligare utan Arvid. Men för att dansa lite på bordet medan katten är borta gick Ingrid, Fredrik och jag på bio idag. Vi såg Rio 2. Helt okej film. Du måste inte se den. Du måste inte undvika den heller.

Bredvid oss i salongen satt ett gäng pojkar på typ 10-12 år. Och en timme in i filmen orkade de inte längre. Två av dem plockade fram sina telefoner. Kollade instagram, spelade spel. Såg filmen med ett halvt öga.

Jag kände mig som en bakåtsträvande sur gammal tant men jag blev faktiskt provocerad. Att inte ens biofilm och lösgodis är intressant nog när man är tio år. Att man bara måste kolla telefonen efter en stund.

Jag försökte tänka att det ju inte är någon förlust för mig att de inte orkade koncentrera sig på filmen utan började umgås med telefonerna istället. Men faktum är att jag faktiskt tycker att det är min förlust. Och deras. Och din. Om vi har ett samhälle där tioåringar blir uttråkade på bio och måste peta på sina telefoner tror jag att vi håller på att förlora något. Jag vet inte exakt vad det där något är, men jag tror att det finns där. Att vi inte anar konsekvenserna av de medievanor som vi har skapat. Att närvaron faktiskt går neråt trots att vi är mera närvarande än någonsin tidigare. Att vi blir stressade trots att vi vill tro att vi bara multitaskar och maxar.

Orka maxa hela tiden.

Jag älskar ju nätet. Och min telefon. Och alla dessa möjligheter. Men jag tror att vi är mycket sämre på att hantera allt det här än vi tror.

Vi vågar tro på våren och har idag burit ner alla vinterkläder till källaren och istället burit upp alla sommarkläder.

Vi borde seriöst röja i källaren. Trots att det känns som något vi gjorde typ i förrgår. Men vi har sådana fruktansvärda mängder barnkläder där nere. Har vi haft två eller åtta barn? frågar jag mig vid rätta när jag hittar två par mörkblå kuomastövlar i storlek 25. Ett par svarta i 27. Två par i olika färger i 29. Jag förstår inte. Det fanns två lådor med vinterskor nere i källaren som aldrig såg lägenhetsljus i år för att de inte passade. Eller för att vi inte behövde dem.

Och alla dessa vinterhalare.

Ja, jag vill inte ens öppna den dörren.

Idag lyssnade jag på söndagens Snakk medan jag susade fram (I wish) på morgonlänk. Och jag tänkte dela med mig av två insikter som jag gjort i mitt arbete med ungdomar.

Insikt 1: Det kanske allra vanligaste orosmoment unga människor bär på är att deras föräldrar grälar mycket. Många, många tonåringar lever i rädsla för att deras föräldrar ska skilja sig.

Insikt 2: Ett annat ständigt återkommande dilemma är att många tonåringar upplever att de hela tiden är osams med sina föräldrar. Att de fastnat i ett dåligt sätt att tala (egentligen skrika) och vara med varandra som är svårt att bryta.

Jag är helt övertygad om att insikterna ovan påverkat vår familj massor. Vi vill inte gräla och bråka. Vi tror att luften kan rensas också med lägre volym. Vi tror rentav att luften i många lägen kan hållas i skick genom att man vädrar redan innan det blir tungt att andas.

Ja, som vi saknar den minsta. När den nästminsta låg i sin säng och inväntade sömnen påmindes hon med jämna mellanrum om vad som är fel.
– Arviiiiid, gastade hon.
Hjärtskärande.

Och om det hjälpte att se kronprinsessan Estelle på tv?

Nej. Det hjälpte inte.

Istället för att gräva ner mig i sorg och saknad försöker jag nu se det goda i den situation som är. För visst finns det fördelar med en tillfällig tillvaro utan en ettåring.

Det goda:
– vi har spritt ut lego över hela vardagsrumsbordet och där ska det få ligga tills Arvid kommer hem igen
– vi har kunnat småsurfa mellan varven hela kvällen utan att råka ut för attacker
– vi kan ha teknik liggande överallt. Demonstrativt laddar jag för tillfället min dator, min pulsklocka, min ipad och min telefon samtidigt. På synliga ställen. På nåbara ställen.

Men det är nog det enda goda. Och i jämförelse med det goda han tillför är allt det där nästan helt värdelöst.

Det blir lättare imorgon. Första stunden är alltid värst.

Väl?

Typ kvart före fyra idag satt jag ensam i bilen och väntade medan resten av gänget tog sig en kisspaus som gjorde att vår hemresa tog tre minuter längre. Kanske värt det.

Ett par timmar senare tog vi oss en matpaus. Vi och hälften av Finlands befolkning tyckte att hamburgare i Toijala var en bra idé. Ingrid ägnade sig främst åt pommeskonst.

Varför hon valde att skriva just Arvid? Jo, för att han firar ett förlängt påsklov hos sina farföräldrar i Österbotten. Och Ingrid, som dessvärre verkar ha ärvt min dramatiska ådra, saknar redan ihjäl sig. Vi som trodde att hon skulle njuta av ett par dagar med vår fulla uppmärksamhet trodde tydligen fel. Elva gånger har hon fällt tårar. Tre av de gångerna har jag hakat på. Jag har också räknat ut hur många procent av Arvids liv jag kommer att gå miste om nu när han lever det goda livet hos sin farmor och farfar.

Sådana är vi. Tydligen.

– firar jag för att minnas det största som hänt mig själv och hela mänskligheten
– påminner mig om att absolut ingenting är omöjligt
– är så bisarr och svår att tro på
– är samtidigt det jag tror allra mest på
– visar att det goda segrar över det onda, ljuset över mörkret och livet över döden
– är i sanning kristenhetens största och viktigaste och festligaste dag

Vi blev ju med sommarhus i somras, jag och min familj och min syster och hennes. Någon gång snart ska jag berätta om hur det gick till och idag ska jag berätta att vi har ägnat en halv påskafton åt att röja på gården. Det behövdes verkligen. I somras levde vi i tistlarnas och nässlornas rike och lärde oss den hårda vägen att tistlar och nässlor kan vara jättehöga. I dag levde vi i talkoandans och hjälpsamhetens rike och påmindes den lätta vägen om vilka fantastiska människor som tillhör vårt österbottniska skydddnät.

Våra barn är ju i våra ögon världens mest extraordinära. Trots att de antagligen i de flestas ögon är som barn är för det mesta.

Men. När det kommer till deras beteende under långa bilresor så är det nog inte bara modershjärtat som talar när jag säger att de håller världsklass. Oj, så de levererade när bilen idag förde oss hemifrån till mitt nya barndomshem i Solf.

Vi startade från Helsingfors strax efter halv fem. Redan tio över nio var vi framme. Vi tog en riktigt kort paus på halpa halli i Parkano. Vi köpte glass och tandborstar. Övervägde kisspaus men skippade och bara körde på ändra fram.

Om du söker barn att nominera för pris för bästa bilsällskap så har jag två väldigt bra alternativ.

Inspirerad av barnen i Bullerbyn fixade Ingrid ett dymmelonsdagspass åt sin lillebror. Festligt, tyckte speciellt hon själv.

En av mina vänner kallar mig amish-kvinnan.
– Får ni dricka te numera? frågar han lite förvånat före han häller upp det varma vattnet i min mugg.

Jag förtjänar det kanske lite. Jag dricker ingen alkohol alls. Och inget kaffe. Jag godisstrejkar (men tar paus från det vid vissa speciella tillfällen). Lägg klädshoppingstrejken på det. Och fastetidens nej till kött när jag själv väljer vad jag äter. Så kanske jag förtjänar det. Lite.

Men jag äter ungefär tre liter glass i veckan. Och det finns väl inget amishaktigt alls med det.