1990

Nittionio komma åtta procent av gångerna är jag den dramatiska vuxna i vår familj. Jag faller ihop av trötthet, jag dansar på moln, jag blir arg så jag darrar, jag… Ni fattar. Jag känner och känner och känner. Fredrik är stabil och lugn och sansad.

Men så har vi fotbollen. Så har vi Liverpool, om vi ska vara noga. Och då blir rollerna brutalt ombytta.

Du kanske vet hur det går för Liverpool i ligan just nu (eller vet du? Vet någon? Jag inbillar mig att intresse för engelsk fotboll och läsande av min blogg rätt sällan går hand i hand. Nåja). Många vet. Fler än en person har frågat mig den senaste månaden om Fredrik är glad när det går bra.

Och nog är han väl det. Han håller små predikningar (inte bokstavliga predikningar) om att Liverpool inte vunnit ligan sedan 1990 och att det här är stort.

Men han är också en man som första gången sedan 1990 har något att förlora. På allvar. Och med risken att förlora kommer rädslan. Hans puls var så hög under söndagens match att jag faktiskt skulle ha blivit orolig i längden. Ännu igår PÅ KVÄLLEN sa han sig vara lite pirrig efter matchen ett dygn tidigare och kunde liksom rycka till ibland så där plötsligt. Så där som man gör när man vaknar efter att just ha somnat. Verkligheten kom liksom ifatt. Tänk att vi kan vinna i år.

Så… Nog är han väl glad. Men han är mycket annat också. Nervös. Spänd. Förväntansfull. Men lite rädd. Och jag hoppas så mycket på Liverpool nu, för hans och husfridens skull, att jag snart också faller in i överdramatik i fotbollssammanhang.

Stackars, stackars våra barn.

Hård värld

Det är ju inte ”bara” det att ungdomar mellan 15 och 25 år har hårdast attityder till våldtäktsoffer. De verkar också tycka att den som ger sig in i leken får tåla leken också på andra punkter. Lägger du upp en bild av dig själv på nätet får du skylla dig själv om någon säger att du är ful. Laddar du upp en video där du sjunger och spelar en egen låt får du räkna med att folk kommer att tycka att din låt är en gåva från nedan och att du gör världen en tjänst om du slutar hålla på med musik.

Jag som tyckte att världen var hård redan på min tid känner mig plötsligt inlindad i den mjukaste bomull. Då fick man åtminstone vara ett offer när man var ett offer. Idag får man tydligen skylla sig själv om man sticker ut hakan eller ens öppnar munnen.

Nästan lika illa är det i mina ögon att allt gott som drabbar en människa är hennes egen förtjänst, om du frågar de unga. Ingen är född med guldsked i munnen. Eller uppfödd på havregryn. Det är bara upp till dig själv att bygga det liv du vill ha. Du kan bli vad du vill. Göra vad du vill.

Ja. Att se människans egen förtjänst eller människans egen skuld i hennes liv måste väl i rättvisans och rimlighetens namn gå hand i hand. Och det känns säkert roligt att se på världen på det sättet så länge allt går din väg, för då är det ju inte tillfälligheter, omständigheter eller nåden som ska tackas utan du själv som din lyckas smed. Men hemska saker så hårt det blir den dag du inte är frisk och stark och framgångsrik på alla områden.

Avundsjuka

Medan jag idag sprang 15 kilometer på 90 minuter (där fick jag det sagt, är uppriktigt både stolt och förvånad) så lyssnade jag på Linn och Nadias tankar kring avundsjuka.

Insåg väldigt snabbt in i programmet att avundsjuka på inget betydande sätt stör mitt liv eller påverkar mina handlingar och jag förhåller mig tråkigt avslappnat till fenomenet. Numera. Tycker faktiskt att de allra flesta över nitton verkar ha samma inställning och skulle nästan vara beredd att lägga avundsjuka på något tonårskonto.

Insikten om att vi är olika och att ingen, inklusive jag själv, kan vara bra på allt fick i tiderna en del av avundsjukan att vika hädan. Insikten om att jag hellre är älskad än beundrad tog rätt mycket av det som fanns kvar. Insikten om att alla människor har sina kors att bära och att ingen av oss vet hur andras kors känns blev någon slags dödsstöt. Visst finns det hjärtslag kvar i min avundsjuka, men de kommer sällan numera. Och de är svaga.

Det jag tänkte mest på var vad andra människor oftast är avundsjuka på mig för. Eller rättare sagt; det enda människor uttrycker avundsjuka för. Kan du gissa?

Guds bästa barn

Katarina Lind skriver en text om Guds bästa barn och deras sätt att hantera (eller snarare icke hantera) sexuella övergrepp inom kyrkan.

Jag klarar bara nästan av att alls tala om saken eftersom den gör mig så fruktansvärt ont. Hur någon människa kan göra något så oerhört hemskt mot ett barn övergår mitt förstånd. Det kryper i kroppen av obehag när jag tänker på saken. Absolut ingenting kunde få mig att låta bli att reagera om jag fick veta om något dylikt. Ingenting.

Med tanke på hur jag avskyr att det finns människor i församlingar som våldfört sig på barn känns det på något sätt absurt att läsa en text om att jag borde skärpa mig och sluta sopa obehagligheter under mattan. Det känns absurt att läsa en text som raljerande kallar mig Guds bästa barn och uppmanar mig att lyssna till biskopens ord om att min tro ska synas också i vardagen.

Och samtidigt som det känns absurt så sårar det mig. Jag kanske är blöt, överkänslig och humorbefriad, men jag blir sårad.

För jag tror inte att jag är bättre än någon annan, så därför blir jag ledsen när Katarina Lind ironiskt kallar mig Guds bästa barn (och om det inte är mig hon menar – vem är det då och varför görs inte skillnaden?).

Igår lyssnade jag till en debatt om hur kristen tro diskuteras i media. Chefredaktör Jens Berg kom med bra poänger, genomtänkta synpunkter och en imponerande respekt som ganska sällan präglar journalisters diskussion om kristen tro. Och jag blev så glad. Och jag insåg att det nästan aldrig är journalister som är raljerande och hånfulla och överlägsna, det är anonyma tyckare i kommentarsfältet.

Men så kom det här idag. En text där en redaktör, enligt mig, gick över en gräns. Jag är trött på att bli porträtterad som skenhelig. Som en människa som döljer övergrepp mot barn när jag faktiskt aldrig någonsin har gjort det. Jag är inte bättre än någon annan. Men är jag verkligen så fruktansvärt mycket sämre att jag förtjänar att förlöjligas och hånas?

Förresten… Det är självklart att de utsatta barnens lidande är miljarder gånger större än mitt lidande på grund av texten som skrevs. Och därför känns det nästan löjligt att alls reagera. Men jag skulle så gärna bli positivt överraskad lite oftare än jag blir. Och jag förundras än en gång av hur tillåtet och uppmuntrat det är att uttrycka sig raljerande och generaliserande när det gäller troende kristna. Det är det ju nästan aldrig annars.

Omständigheter för våldtäkt

Utgångspunkt 1: en våldtäkt är en enda människas fel. Om offret uppmuntrat hela kvällen, frivilligt gått till hytten, varit stupfull och lättklädd är felet alltid till 100 % bara den andras fel. Våldtäktsmannen är alltid den enda skyldiga.

Utgångspunkt 2: uttalandet (ni vet vilket jag menar) är klumpigt och fult och förargelseväckande. Och vittnar om en attityd som skuldbelägger och ifrågasätter den som aldrig kan vara skyldig.

Utgångspunkt 3: vi ska naturligtvis lära våra söner att inte våldta snarare än vi ska lära våra döttrar att inte våldtas. Och det utgår jag från att vi gör.

Och ändå…

Om det finns situationer, platser, tidpunkter och tillstånd som är överrepresenterade bland omständigheter för våldtäkt så har jag svårt att se att jag som förälder skulle uppmuntra min dotter att söka sig dit. Svårt att se att jag aldrig skulle påtala risker. Som ändå finns. För alla söner får inte lära sig. Och alla söner lyssnar inte.

Jag skulle inte säga något för att jag sedan skulle skuldbelägga om det värsta skulle hända. Nej, min dotter skulle vara lika oskyldig som alla andra offer någonsin varit. Men jag tror att min modersinstinkt lätt skulle varna henne eftersom jag är rädd att friheten från skuld trots allt skulle trösta ganska lite om det som inte får hända ändå skulle hända.

Jag vet att det är problematiskt och jag är långt ifrån säker på vad jag tycker. Jag hinner ändra mig ännu eftersom det här samtalet inte är inbokat ännu ikväll. Hur tänker du? Hur skulle du prata med en tonårsdotter med allt större frihet?

En verkligt vis människa upplyste mig om att den samhälleliga diskussionen är en sak och köksbordssamtalen en helt annan. Jag tror hon har rätt. Samtidigt stör det mig lite att diskussioner skulle behöva se olika ut för att de sker i olika sammanhang. Att ett råd sagt i kärlek bara får sägas ibland för att det plötsligt blir något annat i andra lägen.

Igen: hur tänker du?

Och före du blir arg: läs de inledande utgångspunkterna igen.

Och också: inte för att skuldbelägga. Men för att frihet från skuld känns som ett så klent plåster.

Självkänsla

Jag har tänkt mycket på självkänsla och självförtroende de senaste dagarna. Tror mig ha en hyfsat god självkänsla och ett rimligt självförtroende. Tycker att det första är viktigare. Att vara medveten om sitt ohotade värde som människa är oändligt värdefullt.

Jag tror att min tro hjälper mig med att ha en identitet i vad jag är och inte bara i vad jag gör. Jag tror ju faktiskt att det största och bästa jag fått är det jag blivit given helt utan motprestation, helt utan att förtjäna det. Bara genom att vara, på inget sätt genom att göra.

Visst ska vi göra också. Och visst ska vi tro på oss själva. Men en självbild som bygger bara på självförtroende är lätthotad och skör i en värld som är stormig och hård och ständigt befolkad av människor som presterar bättre än man själv.

Suget

Det har gått snart fem månader sedan jag senast köpte ett klädesplagg åtmig själv. Nästan alltid har min shoppingstrejk gått väldigt bra. Men när jag fick hullut päivät-katalogen förra veckan vågade jag knappt öppna. Frestelsen skulle bli för stor. Tidlösa klassiker av hyfsat bra kvalitet till underpris… Sådant går jag ju igång på. Frestelsen skulle bli för stor.

Men jag öppnade. Bläddrade igenom. Och var inte frestad alls. Så nu undrar jag (och ja, du får gärna svara): är det här ett riktigt svagt hullut-år eller är det strejken som redan fått suget att försvinna?