Ja, som vi saknar den minsta. När den nästminsta låg i sin säng och inväntade sömnen påmindes hon med jämna mellanrum om vad som är fel.
– Arviiiiid, gastade hon.
Hjärtskärande.

Och om det hjälpte att se kronprinsessan Estelle på tv?

Nej. Det hjälpte inte.

Istället för att gräva ner mig i sorg och saknad försöker jag nu se det goda i den situation som är. För visst finns det fördelar med en tillfällig tillvaro utan en ettåring.

Det goda:
– vi har spritt ut lego över hela vardagsrumsbordet och där ska det få ligga tills Arvid kommer hem igen
– vi har kunnat småsurfa mellan varven hela kvällen utan att råka ut för attacker
– vi kan ha teknik liggande överallt. Demonstrativt laddar jag för tillfället min dator, min pulsklocka, min ipad och min telefon samtidigt. På synliga ställen. På nåbara ställen.

Men det är nog det enda goda. Och i jämförelse med det goda han tillför är allt det där nästan helt värdelöst.

Det blir lättare imorgon. Första stunden är alltid värst.

Väl?