Saknaden

I måndags vinkade vi hejdå till Arvid och åkte hem till Helsingfors medan han blev kvar hos sina farföräldrar. Och jag grät av saknad.

I tisdags snyftade jag också till med jämna och/eller ojämna mellanrum då det var så tomt och tyst och märkligt att vara hemma med en Arv för lite.

I onsdags samma sak.

I torsdags satt jag på ett flyg till Frankfurt och blinkade bort tårar. Men sedan landade jag i Valencia och nu är människorna och intrycken så många att saknaden trängts ut i hörnen.

Trots att det är på samma sätt varje gång jag inte är med barnen så förvånar det mig varje gång; att saknaden snarare avtar än ökar när dagarna går. Att jag på något märkligt sätt nästan vänjer mig.

Är det bara jag? Eller är det också du andra småbarnsförälder?

20140426-193013.jpg

Advertisements

2 thoughts on “Saknaden

  1. Jisses! Äntligen har jag hittat någon som vågar medge/erkänna. Men jo, visst har jag också känt så. Var i Stockholm på jobbresa några dagar och redan andra dagen så blev jag nästan lite rädd..! Första dagen va värst, trodde jag sku dö men sen så hamnade saknaden någonstans dit längre in i bakhuvudet.
    Jag talade med min man om saken; han är sjöman o jobbar borta 5-6v i taget. Han menade att för honom är det som att leva två liv på något sätt. Han saknar, javisst, men med tiden blir saknaden en aning lättare att leva med, man saknar kanske inte konstant hela tiden av dygnets 24h.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s