Saknaden

I måndags vinkade vi hejdå till Arvid och åkte hem till Helsingfors medan han blev kvar hos sina farföräldrar. Och jag grät av saknad.

I tisdags snyftade jag också till med jämna och/eller ojämna mellanrum då det var så tomt och tyst och märkligt att vara hemma med en Arv för lite.

I onsdags samma sak.

I torsdags satt jag på ett flyg till Frankfurt och blinkade bort tårar. Men sedan landade jag i Valencia och nu är människorna och intrycken så många att saknaden trängts ut i hörnen.

Trots att det är på samma sätt varje gång jag inte är med barnen så förvånar det mig varje gång; att saknaden snarare avtar än ökar när dagarna går. Att jag på något märkligt sätt nästan vänjer mig.

Är det bara jag? Eller är det också du andra småbarnsförälder?

20140426-193013.jpg

2 reaktioner på ”Saknaden

  1. Jisses! Äntligen har jag hittat någon som vågar medge/erkänna. Men jo, visst har jag också känt så. Var i Stockholm på jobbresa några dagar och redan andra dagen så blev jag nästan lite rädd..! Första dagen va värst, trodde jag sku dö men sen så hamnade saknaden någonstans dit längre in i bakhuvudet.
    Jag talade med min man om saken; han är sjöman o jobbar borta 5-6v i taget. Han menade att för honom är det som att leva två liv på något sätt. Han saknar, javisst, men med tiden blir saknaden en aning lättare att leva med, man saknar kanske inte konstant hela tiden av dygnets 24h.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s