Inte var det synd om mig igår när jag gick på bio med Arvid och en av hans bästa kompisar. Men synd om dem var det. De skulle nämligen ha jeans. De som lever sina unga liv i svarta adidasbyxor.

Jag förgicks nästan av skratt när jag hörde deras upprörda telefonsamtal inför biobesöket.

– Tänk att vi måste ha jeans!

– Jag vet!

– Om det börjar brinna kommer vi ju typ att dö!

– Ja! För vi kommer inte ens att hinna ut med våra stela byxor.

Jag iddes inte säga vad jag tänkte. Att de kanske inte är riktigt det landslagsmaterial de tror sig vara om de inte skulle hinna ut på grund av jeans.

Idag fortsatte byxglädjen. De skulle hitta sitt eget par adidasbyxor i en hög med hur många som helst exakt likadana.

– Alltså, jag känner alltid igen mina på hålen!

– Jag också!

För det må finnas tusen par exakt likadana bara hemma hos oss. Och alla är håliga på knäna. Men de är alla håliga på sitt eget sätt.

Tänk. Att vara nio eller tio år och ha en bästa kompis. Som har likadana byxor och likadan filmsmak men framför allt exakt likadan outtröttlig fotbollsenergi. De här två körde sista träningspasset kvart över tio igår på kvällen och första passet halv nio idag på morgonen.

Men inte i jeans, förstås.