Tog ikväll mitt fotbollsföräldraskap till nya höjder (eller dalar?) när jag gick på fotbollscup som åskådare utan att något av mina tre fotbollsspelande barn ens var med i cupen. I några få plusgrader var jag ute i ett par timmar. Jag vet inte om det är ett tecken på ett stort engagemang eller ett sjukt engagemang. Vet inte om jag vill veta.

Men när jag såg Arvids bästa kompisar spela match bara visste jag att jag var på rätt plats. De här pojkarna har blivit så viktiga för oss alla. Och när Hilde lekte med sina vänner – bästa kompisarnas småsystrar – kände jag att vi inte kunde ha varit på ett bättre ställe. Och när jag fick sitta och prata och skratta med de andra föräldrarna påmindes jag igen en gång om att ingen kväll som tillbringas vid en fotbollsplan är en dålig kväll.

Jag har ju skrivit tusen gånger om varför jag älskar juniorfotboll. Laget, gemenskapen, sammanhanget. Det är samhällsbygge på hög nivå. Men det som händer mellan oss föräldrar på läktaren – nog är det också samhällsbygge på åtminstone någon nivå.

Jag trodde aldrig att jag skulle tycka så mycket om det här. Att vara fotbollsförälder ser inte speciellt roligt ut från sidan, men ai että vad fint det är från insidan. Just nu är livet väldigt ofta scheman och samåkningsplanering och borttappade vattenflaskor och fotbollsstrumpor. Det finns mycket att vara frustrerad över, men jag fokuserar på det goda som alltid väger mer. Redan nu medveten om att jag en dag kommer att sakna det här så mycket.