Den senaste tiden har jag varit väldigt mycket i våren 2019. Den där våren när jag visste allt om det vi skulle flytta ifrån men nästan ingenting om det vi skulle flytta till.

Man behöver verkligen inte vara professor i kärnfysik eller ens klar med grundskolan för att förstå varför jag lever i den våren just nu.

För på dagen tre år sedan satt jag på kreativ skrivkurs för lärare. Vi skulle skriva en dikt som började på samma sätt som en av Edith Södergrans mest kända dikter, Vierge moderne. Googla om du inte minns den.

Min egen dikt såg ut så här:

”Jag är ingen arbetslös. Jag är bara utan jobb.

Jag är inte ens utan jobb, men jag blir det om några månader och det är tillräckligt läskigt.

Jag är en människa som alltid har sett mitt jobb som en stor del av mig själv och därför är det kanske inte så överraskande, men nog så trist, att märka att jag också ser mitt icke-jobb som en stor del av mig själv.

Jag är en längtan.

Jag är trött på att vara det.

Jag går sönder av att vara det.”

Dikten är inte bra, men den var helt sann. Jag skrev om det som gjorde allra mest ont där och då. Tänk att jag vågade skriva den. Och tänk att jag vågade läsa den högt på kursen. Trots att rösten brast på slutet eftersom det här såret inte hade läkt. Alls. Och trots att jag hade skrivit en reservdikt också. Om modet skulle svika. Det svek inte.

Det var en tuff vår, våren 2019. Jag lärde mig massor. Jag vet inte om det var värt det, men jag vet att jag lärde mig massor. Och jag lärde mig massor om mig själv. Och den lärdomen är nog värd ett rätt högt pris. Ändå.