För att de finns

Sommaren 2011 fick vi ett missfall. Jag var avgrundsledsen i flera månader sedan. Trodde att jag skulle kunna förhålla mig rationellt och blev tagen på säng av hur otroligt ledsen jag blev.

Det minns jag.

Men jag minns också hur det var att vara avgrundsledsen och samtidigt ha en ljuvlig treåring hemma. Ingen enda av de där dagarna de där månaderna gick ju utan att jag skrattade. Utan att jag i stunder kände enorm glädje och tacksamhet. Samtidigt som jag var ledsen. Hela tiden.

Det är i sanning en insikt. När det finns barn i ens hem finns det en gräns för hur svart mörkret kan bli. De tröstar. Faktiskt. Inte för att de känner att de måste eller ens för att de aktivt försöker utan för att de finns och lever och är.

Så när jag är ledsen söker jag mig till dem. Skriver det här på min telefon i Arvids rum. Han har somnat för tjugo minuter sedan, men jag sitter kvar. Hans sömntunga andetag gör mig gott. Vetskapen om att jag är hans och han är min – vad som än händer eller inte händer i övrigt – är tillräcklig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s