När jag var liten jämförde jag mig inte med någon. Jag var underbart fri, så där som älskade barn kan vara. Jag märkte att jag var bra på en del saker, ganska dålig på andra och riktigt usel på några. Och det kändes faktiskt helt okej.

När jag var tonåring jämförde jag mig med alla. På något märkligt sätt var varenda människa jag kom i kontakt med ett hot och jag hade ett enormt behov av att positionera mig i relation till alla andra. Veta hur jag låg till i jämförelse. Helst ligga bra till.

Numera jämför jag mig egentligen bara med mig själv. Ibland vinner jag och ibland förlorar jag i jämförelse med mitt gamla jag. Jag är inte lika målmedveten som när jag var tjugoett. Jag är inte lika driftig som när jag var tjugotre. Jag är inte lika snygg som när jag var tjugosex.

Men en tävling som mitt nuvarande jag vinner varje gång över alla mina gamla jag är att jag är nådigare mot mig själv nu än jag har varit någon gång tidigare. Så därför tar jag förlusterna mot mera utvilade och mera slipade versioner av mig själv med stor ro. Och därför jämför jag mig egentligen aldrig med någon annan. Det är mycket möjligt att grannen har grönare gräs än jag, men å andra sidan kommer grönt i väldigt många olika nyanser och så länge jag egentligen är nöjd med den gräsmatta som är min hjälper jag varken mig själv eller någon annan genom att snegla över staketet och jämföra och låta mig nedslås. Bara jämförelser som får mig att resa mig ur trädgårdsstolen och med glädje vattna min egen gräsmatta på ett nytt sätt för att kanske få till en ny grönska är positiva jämförelser.

Men egentligen är det ju inte ens alltid så.

För ibland, ibland rentav ofta(st), är det faktiskt absolut bäst och klokast att bara stanna kvar i trädgårdsstolen.

Jag och delar av den enda gräsmatta som faktiskt är min egen. Och vad grönskan där beträffar… orkar jag inte ta ställning till.