Hon är mamma till sitt första barn och hon hade tänkt vara hemma tills sonen blir två år. Men det blir inte alltid som man tänkt och nu ser det ut att bli dagis redan när barnet är ett. Hon ger uttryck för sin oro. Och vänliga kommentarer rasslar in på hennes blogg. Ord om hur bra det kan gå på dagis också för en riktigt liten människa. Ord av uppmuntran och tröst.

Men så finns den där ena kommentaren. Den som lyder: Stackars barn. Och en ledsen smiley på det.

Kommentaren kunde säkert få pris för tidernas minst konstruktiva bloggkommentar.

Jag vet att det finns många människor i vårt land som är negativt inställda till dagis och det får de naturligtvis vara. Men också de människorna måste inse att alla faktiskt inte har lyxen att välja och jag tycker därför att vi alla måste ta ansvar för hur vi talar om dagis.

Varje gång någon säger att dagis skadar barn under tre år blir jag sårad å alla ensamstående föräldrars vägnar. De kan ju bara inte stanna hemma tills barnen fyller tre och att då komma med pekpinnar om hur farligt det är med dagis känns allt annat än uppbyggande.

Vi lever inte i en perfekt eller rättvis värld. Vi lever i den här världen. Och i den här världen kan inte alla alltid välja själva. Några av oss kan för det mesta, men vi är slutändan ganska få och vi är i alla ändor alltid priviligerade. Och det är värt att minnas varje gång vi applåderar våra egna val och fördömer andras.