-Hon har en fin kropp. Snygg rumpa.

Jag minns första gången jag hörde orden snygg och rumpa i samma mening. Jag minns vem som la ihop de orden i min värld och jag minns vilken rumpa det var som fick bli sinnebilden för en snygg sådan.

Jag var sexton år gammal och hade faktiskt aldrig tänkt på att en kropp eller en rumpa kunde vara snygg. Eller motsatsen till det. Jag inser i dag att jag var skonad och att säkert ingen sextonåring i dag är lika skonad. Eller fjortonåring. För här vill jag inte ens tänka elvaåring.

Det krävdes att någon upplyste mig om att en kropp kunde vara fin för att jag skulle inse att en kropp alltså också kunde vara motsatsen till det. Ganska kort därefter började jag tycka illa om min egen kropp. Men det ogillandet var inget som kom från mig själv, det kom absolut utifrån.

-Jag har hört ett så bra uttryck; stocktjocka vader! Det är ju precis sådana vader du och jag har.

Sa jag. Alltså JAG. Till en annan människa. Jag var själv ganska okej med och väldigt medveten om att mina vader var (och är) just stocktjocka och jag hade egentligen bara sökt efter ett ord för att uttrycka det. Men hon – som jag drog med mig i fallet – hade aldrig reflekterat över sina vader.

Det krävdes att någon upplyste henne om det. Det var inget som kom från henne själv, det kom absolut utifrån. Och den här gången kom det från mig.

Jag förstår åtminstone att skämmas och jag har bett om förlåtelse. Men gjort är gjort är gjort och jag får leva med att en medmänniska tänker illa om sina vader på grund av något jag sa en gång. Jag tänker på det ofta, på den där gången när jag upplyste en annan människa om en utseendemässig brist som hon var omedveten om.

Kan vi inte bara komma överens om att inte göra det och i stället låta folk leva i salig ovisshet. För när det kommer till utseendemässiga skavanker är ovissheten i sanning salig. Ingen förlorar något på att gå omkring och tro sig vara lite snyggare än hon egentligen är. Men många har förlorat mycket – en del har rentav förlorat allt – på att gå omkring och tro sig vara fulare.

Mina barn har ingen aning om att en rumpa kan vara snygg. Jag tror de skulle kissa på sig av skratt om de hörde ett sådant utlåtande om en bakdel. En rumpa är väl praktisk, bra att ha. Ser på sin höjd lite lustig ut – men snygg? Nej. Den gubben bara går inte i deras värld. Inte heller har de någon aning om att en kropp kan vara fin och motsatsen till fin. Eller att vader kan vara stocktjocka. De lever i salig ovisshet.

Nåde den som ändrar på det.

Jag för ett halvt liv sedan. Jag har just lärt mig att rumpor kan vara snygga och kroppar fina. Och fula. Jag har också lärt mig att hår kan vara för lockiga och att ögonbryn bör plockas till absurdum. Osaliga visshet.