Får jag uppfostra min son som en pojke?

“Just nu känns det som att det är vi vuxna som försöker forma våra barn till att bli så könsneutrala som möjligt. Låter vi dem verkligen välja eller försöker vi styra dem mot det vi vill? Får jag uppfostra min son som en pojke, låta honom leka med bilar och springa omkring och härja och bete sig “pojkaktigt” eller gör det mig till en gammalmodig och konservativ och diskriminerande mamma?”

Jag fick en spännande och viktig kommentar i går, citatet ovan är slutklämmen på den. Jag började formulera ett svar men insåg att svaret gör sig bättre som ett skilt blogginlägg eftersom det blev så långt.

Först vill jag understryka att jag verkligen inte har alla svar och jag hoppas att jag inte heller har gett mig ut för att ha det. Jag är en helt vanlig förälder som gör sitt bästa, precis som alla andra. Men jag kan berätta hur jag tänker och vad som är viktigt för mig

För det första: är det verkligen så att barn någonsin har fått välja? Jag tvivlar faktiskt på det. Vi överskattar ofta människans förmåga att göra val som går mot normen, oftast väljer vi bara det som de flesta andra väljer eftersom det känns tryggast. Men att det valet skulle vara speciellt medvetet och genomtänkt tvivlar jag på.

Och framför allt tvivlar jag på att barnens valmöjligheter skulle bli mindre för att vi vuxna aktivt eftersträvar en mera könsneutral uppfostran. Tvärtom. Om du som pojke förr kunde leka med bara bilar och tåg så blir ju valmöjligheterna förstås flera om du nu får välja mellan bilar och tåg och dockor och ponnyhästar.

Jag tycker absolut att pojkar får leka med bilar. Jag har själv köpt väldigt många bilar åt Arvid och jag känner mig inte alls som en gammalmodig och konservativ och diskriminerande mamma för det. Men jag försöker aktivt tänka på att inte se honom som mera pojke eller man när han leker med bilarna än när han leker med dockan Emilia. Faktiskt tvärtom. Jag ser inget behov av att bekräfta manligheten i en brandbil – den är redan så given. Men jag bekräftar gärna manligheten i att ta hand om sitt barn. För tyvärr är det ju många som inte har insett det manliga i att kärleksfullt ansvara för sin avkomma.

Så ja. Även om jag köper bilar så uppmuntrar jag troligtvis docklekarna lite mera. Det gör jag för att jag vet att hela resten av världen kommer att uppmuntra eller rentav förutsätta just bilarna. Jag behöver inte föra den kampen själv. Och den världen kan tyvärr också titta snett på en pojke som lär sig empati och omhändertagande genom att vara världens finaste dockpappa. Och den världen tänker jag trotsa. Jag VILL ju att min son ska bli världens finaste riktiga pappa någon gång i framtiden och jag ser gärna att han redan nu som treåring får öva sig genom att klä på sin docka enligt väder och vind och bada henne när hon är smutsig. Att ett aktivt föräldraskap också ses som manligt.

Som förälder vill jag erbjuda mina barn så många alternativ som möjligt just för att de ska kunna och få välja det som de själva vill välja. Och jag känner att jag därför aktivt måste uppmuntra de saker som samhället omkring inte kommer att uppmuntra. Det är helt oundvikligt att Arvid lär sig leka med bilar. Men det är möjligt att han går miste om chansen att leka med ponnyhästar, och därför tar jag den kampen.

Sedan vad gäller att springa omkring och härja och bete sig “pojkaktigt” så tänker jag att vi föräldrar ju har olika krav på våra barns uppfostran.För vissa av oss är det viktigt att barn tidigt lär sig att sitta stilla, vara tysta och bete sig som folk. Enligt rykten finns det ju till exempel inte alls härjande barn i Frankrike, varken bland flickor eller pojkar. För mig är just det inte så väldigt viktigt. Det är viktigt att mina barn är snälla i betydelsen godhjärtade, men de behöver inte vara snälla i betydelsen stillsamma och väluppfostrade när de är tre år gamla. Tycker jag, alltså. Väl medveten om att andra tycker annorlunda.

Men. Jag får allergiska utslag vid tanken på att en treårig pojke skulle ges mera härjarutrymme än en treårig flicka. Eller att det är mera okej att en nioårig pojke inte kan sitta stilla än en nioårig flicka. Eller att folk skulle förvänta sig ett “bättre” uppförande av Ingrid än av Arvid. De barn jag älskar mest, förutom mina egna, är tre fantastiska flickor. Tre ganska härjande flickor som sällan sitter stilla, som sällan kan låta bli att peta på saker och som alltid är uppfinningsrika. Aldrig någonsin handfallna och hjälplösa, på gott och ont. Och aldrig har jag tänkt att de skulle vara pojkiga för att de har de egenskaper som de har. Men jag är helt säker på att många andra tänkt det och på något sätt blir det ju detsamma som att tänka att de är lite “fel”. På samma sätt som en tystlåten, försiktig pojke som helst undviker fysiska lekar kan ses som lite “fel”. Trots att ingen av dem ju är fel.  Det är bara vår syn på dem som är “fel”.

Jag struntar egentligen i om mina barn är könsneutrala eller inte. Jag hoppas bara att de ska få vara som de vill, som de är. Ingrid är en lika värdefull och riktig flicka när hon har tebjudning i prinsessklänning som när hon är en sjörövare som klättrar i träd. Och Arvid är en lika värdefull och riktig pojke när han klär på en barbiedocka med omsorg som när han springer omkring i brandhjälm och avverkar utryckningar. Men bara några av de där sysselsättningarna behöver hjälp på traven. De andra är så givna.

Jag vill, som förälder, ge mina barn något utöver det givna. Jag vill ge dem möjligheter och utmaningar bortom det självklara. Jag vill ge dem en så stor värld som möjligt, helt enkelt.

Det enkla svaret på din tänkvärda kommentar är förstås att du får uppfostra din son som en pojke. Du SKA ju göra det, han är ju pojke! Men du ska naturligtvis också fundera på vad du läser in i begreppet pojke, det ska vi alla göra. Och ingen av oss ska göra begreppet mindre än det egentligen är.

img_2787-1

Advertisements

7 thoughts on “Får jag uppfostra min son som en pojke?

  1. Hej! Kommentaren hör inte alls till inlägget men kom att tänka på hur det gick med ert experiment om att leva på 100€/vecka. Fjnderar ofta själv på ekonomin bland barnfamiljer och hur man får det att gå ihop och hur mycket familjer kan spara per månad, om alls. Vore skoj att höra om över lag vad sitatkonen är idag 🙂

  2. Åh, det här inlägget gav mig rysningar! Precis som om du skulle ha gått in och kikat i vilka tankar som finns i min hjärna. Så välformulerat dessutom. Kan inget annat än lyfta på hatten. Helt super!

    beccasas.wordpress.com

  3. Jag vill ge lite boktips! Hemligheten med en kvinnas hjärta av John & Stasi Eldredge motsvarande bok om män heter: Ett vilt hjärta av John Eldredge. Böckerna är skrivna på kristen grund.

    Enligt Elderedge så är pojkarnas grundläggande fråga: Har jag det som krävs? Flickors fråga är: Är jag fin?
    Jag tänker att eftersom pojkars och flickors frågor är olika så ser deras utgångsläge lite olika ut.

    Den här kommentaren tangerar kanske mer den frågan du ställde i ett tidigare inlägg.

  4. PRECIS det här tänker jag varje gång någon förvrängd diskussion om könsneutralitet tar form på nätet eller annanstans! Tack för att du formulerar mina tankar så bra.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s