I fredags somnade jag på en bäddsoffa i en dansk källare i Aarhus och jag minns att jag tänkte att de som lever i det här huset lever min dröm. En småbarnsfamilj på ena våningen och en annan på andra. 

Under dagarna som kom sedan träffade jag flera andra familjer som valt att leva på exakt samma sätt. Som insett att ensam faktiskt inte är stark och som hellre lever kaotiskt med andra än kaotiskt själva. Som märkt att kärnfamiljen inte är nog för vardagsliv och som vågat söka efter alternativ. 

Det var lite som att öppna dörren till himlen och få en glimt av livet där. 

Jag tänker mig en himmel som inte bara utmanar utan också trotsar och vägrar individualism, isolation och bekvämlighet. Som helt kallt bara offrar allt det på gemenskapens altare. För gemenskapen är det bästa vi människor kan skapa.

Gemenskap kostar. Alltid. Det är enkelt att vara en ö i jämförelse med allt annat. Men det håller inte, det bär inte, det räcker inte. När vågorna kommer är en ö bara en ö. 

Det finns många sätt att dela liv på. Men jag tror att delade liv i någon form är det i särklass bästa sättet att leva liv på. 

Aldrig är drömmen så nära som på sommaren. Då äter vi frukost tillsammans nästan alla dagar. Himmelskt.