– Hon är ju nog väldigt livlig för att vara flicka. 

Den äldre kvinnan på kyrkkaffet menade kanske väl, åtminstone menade hon säkert inte lika illa som jag tog det, men nog var det ett märkligt utlåtande om min tvååriga dotter. Dels för att tvååringar som varelser ju är livliga, dels för att min dotter var den kanske minst livliga tvååring jag träffat och kanske allra mest för att hennes livlighet kopplades till hennes kön. Helt okej livlighet för en pojke, lite för mycket för en flicka. 

Ett helt annat exempel: en i dag vuxen kvinna berättade nyligen att hon hade 8 i uppförande på sitt betyg. Alla andra flickor hade 9 eller 10. Flickan med 8 skolkade aldrig, var aldrig uppkäftig mot lärare och störde inte klasskamraternas arbetsro. Men hon tog rätt mycket plats, initierade och deltog i diskussioner  och var väldigt aktiv på lektionerna. Rentav livlig? Kanske väldigt livlig för att vara flicka? 

I dag är hon övertygad om att en pojke med samma beteende inte skulle ha setts som svag i uppförande. Jag misstänker tyvärr att hon har helt rätt.

Jag personligen tror att det är så här: det allra mesta av det som skiljer kvinnor och män från varandra är sådant som vi hittat på själva. Och jag tror att vi förlorar mycket på att hålla fast vid dessa påhittade skillnader som absoluta sanningar. 

Jag blir så ledsen när jag tänker på hur många människor som känner sig fel. Som upplever att de har fel kön. Inte är det väl könsorganet i sig som skaver utan någon slags uppfattning om det beteende som borde komma på köpet? Hur mycket lidande skulle vi inte kunna undvika genom att göra könsrollerna större så att fler får känna sig rätt?

Det är svårt. Jag vet. För vi lär ju oss så tidigt. Arvid sa i går på väg till dagis: 

– Muminmamma gör nästan allt. Muminpappa kan nog inte ens steka kött. Han kan bara skriva. 

Och det är ju sant! Muminpappa känns onekligen som ett hjälplöst stolpskott, men tänk att en treåring märker det. Hur mycket mer märker han då inte vilken förälder som gör vad hemma? Och hur mycket formar det inte? 

Jag minns tonårsflickan som uttryckte frustration över att det alltid var hon som skulle sköta småsyskonen. Storebror, ett par år äldre än hon, ansågs inte klara av det. Och säkert var han också sämre på att ta hand om dem. Men det berodde ju absolut inte på att han hade snopp utan på att han inte hade någon vana.

Jag ser inget självändamål i att hålla fast vid könsskillnader och könsroller som kanske aldrig fanns. Jag ser däremot en massa fördelar med att göra definitionen på män och kvinnor större så att så många som möjligt får känna sig så rätt som möjligt.

Du är inte för känslig eller för okänslig. För livlig eller för lugn. För högljudd eller för tystlåten.

Du är du. Och du är rätt.

Må det aldrig anstå er att göra er mindre än ni är. I trånga könsroller är vi alltid mindre.

Och ja, det är meningen att rubriken ska få inlägget att låta som en bok om LasseMaja. För här skulle det behövas detektivhhälp. 

I torsdags återförenades vi äntligen, jag och den väska som kanske sett mer av Finland än sin ägare. 48,60 euro fick jag betala för att få tillbaka väskan från Rovaniemi. Sällan har en femtiolapp gett så mycket utdelning.

Allt fanns ju kvar. Mina klänningar, mina hudvårdsprodukter (alltså känslan när huden får sig en omgång efter tjugosju dagars paus), min pyjamas och allt annat. Varje strumpbyxa fanns kvar. Plus ett par trosor som aldrig varit mina. Ett par nyinköpta med lapp kvar. Som jag är hundratusen procent säker på att jag inte har köpt.

Jag tycker det är ett mysterium. Att man kan förlora en väska (för en tid) men vinna ett par trosor. Hur har de hamnat där? Vad har min väska varit med om? 

Varje gång vi pratar om hen, rosa pojkkläder, prinsesskalas för fyraåringar eller något annat genusrelaterat dyker kommentaren upp. Varje gång. Den om att kvinnor och män faktiskt är olika. Inte bättre eller sämre, men olika. Att det finns en skillnad.

Jag har funderat mycket på det här. De första femhundra gångerna jag hörde det nickade jag bara, säkert på rutin. Men nu har jag funderat mycket. Och jag har letat efter skillnaden, men jag har faktiskt inte hittat den. Eller jo, förstås har jag. Om jag jämför mig och Fredrik med varandra så ser jag enormt många olikheter. Om jag jämför Ingrid och Arvid med varandra ser jag också enormt många olikheter. Om jag jämför Ingrid med sin kusin Inga ser jag enormt många olikheter. Om jag jämför Arvid med samma kusin Inga ser jag betydligt färre olikheter. Så olikheter finns när vi jämför enskilda människor med enskilda människor. Men kan vi faktiskt säga något alls om hur män som grupp är och hur kvinnor som grupp är?

Du som kan: hjälp mig! Berätta hur det är. Säg inte att det finns en skillnad, men säg vad den skillnaden är. Och nu pratar jag förstås inte om biologiska skillnader utan om allt det där andra som vi så ofta får höra att finns. Vad är det kvinnor är och gör och vill som män inte är och gör och vill? Och tvärtom? Om vi för en stund utgår från att det finns en skillnad; vilken är då den skillnaden?

Och vad ska vi i så fall säga till alla de kvinnor som inte passar in i vår ganska snäva bild av vad en kvinna är? Och vad ska vi säga till alla de män som inte någonsin landar i den mansroll som råder i vårt samhälle och vår kultur?

De senaste dagarna har jag slitits mellan en enorm vilja att förklara och försvara och en kanske lika enorm insikt i att det antagligen inte spelar någon roll vad jag säger. Om du inte rör dig i den finlandssvenska bloggvärlden kan jag upplysa dig om att diskussionen kring kroppshets har fortsatt. Livligt. Vem ska och vem ska inte säga vad? Vilka kamper får vilka föra?

Jag utgår ju i de allra, allra flesta fall från att människor vill väl och jag tycker också att de människorna ska få säga. Även om jag själv uppfattar en text som förenklad och arrogant och korkad så är det inte nödvändigtvis hela sanningen. Ibland inte ens en bråkdel av den. För den person som skrev texten kan den vara något helt annat. Och för många av dem som läser texten kan det vara på exakt samma sätt. Vi kommer från så olika håll med så olika bagage i de väskor som redan från början såg så olika ut. Därför talar vi oftast om olika saker när vi tror att vi talar om samma. Därför blir det så lätt smärtsamma missförstånd som slutar med att vi står i olika läger och kastar saker på varandra.

Egentligen får jag andnöd varje gång någon missförstår mig och mina texter. För det känns just så i just den ordningen: att det är jag som missförstås när mina texter missförstås. Så nära mig finns de.

Och visst strular andningen nu också, absolut. Smarta, tänkande människor som jag hyser en enormt respekt för verkar anse att min text var helt ute och cyklade. Men den här gången överväger jag inte att radera min blogg och frånsäga mig alla mina uppdrag som skribent, den här gången tänker jag mest att det är nyttigt. Att det rentav är vansinnigt nyttigt att påminnas om hur olika vi tänker och hur lätt det blir fel när vi försöker göra rätt.

Kanske det är det som är skinn på näsan. Kanske jag äntligen börjar ha det nu. Det skulle ju inte vara en dag för tidigt, snarare nästan trettiotre år för sent.

Det finns kanske tusen – nej, inte tusen men tjugofem – saker som jag egentligen vill säga om det jag redan sa. Jag vill så gärna ha ryggen fri och jag vill så gärna att ingen ska kunna anklaga mig för någonting. Men vet ni vad? Det fungerar inte så. Den som ibland tänker högt har aldrig ryggen fri. Den som ibland delar sina ord med andra kommer alltid att sitta på de anklagades bänk. Det kommer på köpet. Ett köp som jag gjort och gör om och om igen. Jag har valt det själv.

Det är värt det.

Jag är inte en större människa än att jag är allergisk mot särskrivningar. Jag skulle inte påstå att jag föraktar särskrivare, men… Nå, bara att jag känner ett behov av att skriva ut det säger väl något. 

Men jag är inte heller en mindre människa än att jav förstår när en särskrivning inte gör något alls. När budskapet blir helt klart trots ett mellanrum för mycket och när språkregler inte ens kommer i andra hand. 

Det är vi två. På bilden. Kanske på berget. Böneberget. Eller på en annan plats. Älskar varandra gör vi uppenbarligen. 

Ingrid, du är jätte viktig för mig!

-Men mamma, tror du på det där? frågar hon med lite misstänksam min. Vi åker bil, bara hon och jag, och pratar om påsken och om uppståndelsen.

-Jo, jag gör faktiskt det, svarar jag.

-Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, säger min älskade dotter.

Hon berättar att några skolkompisar säger att de tror på Gud och att några andra säger att de inte gör det. Och att hon inte riktigt vet vad hon själv ska tro.

-Det är så svårt när människor tror så olika, säger hon och hennes lilla kropp spritter till av frustration.

Amen.

Som jag förstår henne.

Just precis så där är det ju. Det ÄR svårt när människor tror så olika. Speciellt när det är människor man tycker om och har förtroende för. Samtidigt som det är svårt så är det den krassa verkligheten. Vi tror olika. Punkt. Och också en sjuåring behöver lära sig leva med det. Respektera det. Acceptera det. Och framför allt: respektera dem. Acceptera dem.

Vi kom överens om att alla människor får tro som de gör, att man aldrig någonsin får vara elak mot någon på grund av vad den tror eller inte tror och att man inte behöver veta vad man själv tror när man är sju år gammal. Och vi pratade om att vi alltid kan lära oss något av alla människor vi möter. Också av människor som tror helt annorlunda än vi själva.

Kanske rentav speciellt av dem.

När en kvinna som drar storlek 36 och har en fettprocent som får elitidrottare att darra av avund säger att vi ska vara nöjda med våra kroppar som de är, så är det förstås lite svårt att ta till sig budskapet. Det är väl det som Ingela talar om i sitt tankeväckande inlägg om bikinihetsen.

Och jag tror att vi alla förstår vad hon menar. Och egentligen har hon helt rätt. Det är ju alldeles självklart att orden om att vara nöjd med den egna kroppen väger mer om de kommer från en kvinna som inte alls passar in i våra snäva skönhetsideal och normer.

Samtidigt som hon har helt rätt blir det ändå helt fel. För det faktum att man är normalviktig betyder inte alls att man är normalsjälvbildad (om ni förstår och accepterar ett hemlagat uttryck). Den smalaste kvinnan på din arbetsplats kan mycket väl ha mer bikiniångest än alla andra där tillsammans, liksom den mest överviktiga faktiskt kan vara den mest bekväma. Det att du ser normal ut betyder inte att du känner dig normal. Och vet du vad? Det att du är överviktig betyder inte heller alltid att du känner dig överviktig. Och i allmänhet vinner det vi känner över det vi egentligen är.

Jag påstår mig absolut inte veta hur det är att vara överviktig, för det har jag aldrig varit. Men jag vet hur det är att avsky sin egen kropp och tänka på ätande och smalhet ungefär åtta gånger i timmen. En bra dag. Lägg till tjugofem gånger i timmen en sämre dag. Och jag tänker inte förminska den upplevelsen bara för att jag höll mig på ”rätt” sida om BMI-skalan. Min väg till den kroppsbild jag har i dag är en väg som jag är tacksam och glad och stolt över trots att den aldrig gick via övervikt och därför kanske kan anses vara helt värdelös i någon annans ögon.

Och där tror jag att Ingela vet precis vad jag menar. För hon skriver själv i sitt inlägg: ”En gång i tiden skulle jag kanske ha kunnat bära bikini, det ser jag på bilder nu i efterskott, men min egen självbild skulle ändå aldrig ha tillåtit det då.” Och just så tror jag att det är för många, många av oss. Vi har varit eller är normalviktiga men det kändes eller känns inte så. Självbilden kommer i vägen för alldeles för många av oss.

Också om vi alltid varit normalviktiga.

Så säg mig då: hur fel måste man vara för att alls få uttala sig i de här frågorna? Hur ful måste man vara för att få säga att skönhetsoperationer känns som en idiotisk lögn som vi plötsligt går med på att köpa? Hur fet måste man vara för att få säga att alla kroppar är bra kroppar och att vi måste återerövra rätten att få vara nöjda med den kropp som är vår?

Jag vet faktiskt inte. Men jag vill tro att allas våra berättelser är värdefulla. Att också den som avskydde en normal kropp men lyckades arbeta sig ur det får räknas på något sätt. Att hennes kamp också blir sedd och hennes seger också erkänd.

Ingen av oss har ensamrätt på kampen mot de ideal och de normer som krossar och bryter ner människor omkring oss – eller oss själva- varje dag. Det är en fiende som är alldeles för stark för att bara vissa av oss ska få vara med och slåss.

För någon vecka sedan var jag med om ett boksamtal om att vara mamma. Jag och författaren Sofia Torvalds talade om hennes bok Bliv du hos mig som jag därmed fick glädjen – ja, glädjen – att läsa redan innan den fanns i tryckt format.

Boksamtalet var på många sätt angenämt och kunde absolut ha hållits bara för sin egen skull, men det resulterade också i en artikel i förra numret av Kyrkpressen. Och dessutom i något som kanske kunde tänkas påminna om en podcast.

Redaktören Christa var tydlig med att hon bandar vårt boksamtal och kanske lägger upp det på KP:s hemsida sedan, men jag lyckades glömma bort inspelningen helt och talade alldeles för slarvigt och snabbt och osnyggt och osammanhängande och sa dessutom hmmm alldeles för ofta. Jag har ju för bövelen en universitetsutbildning i journalistik och kan spelreglerna, det finns inga ursäkter.

När jag fick tjuvlyssna lite på vårt samtal var min första tanke NEEEEEEJ, detta får aldrig nå människoöron. Min andra tanke var sedan JAAAAAAAA, detta måste nå människoöron. För det är nyttigt för mig att inte alltid framstå som jag vill framstå utan ibland framstå som jag faktiskt framstår. Jag skulle ju helst verka smart och klartänkt och vältalig i alla sammanhang alla dagar, men sanningen är den att jag den där dagen inte var smartare eller mer klartänkt eller vältalig (framför allt det, faktiskt) än så och jag tar ingen skada av att världen får veta det.

Egentligen är det ju helt tvärtom.

Med det här inlägget jagar jag absolut inte beröm och uppmuntran. Du behöver inte övertyga mig om att jag inte var lika dålig som jag tror. Det här inlägget är inte skrivet med falsk ödmjukhet utan med verkligt sann sådan. Och jag tror ju på sann ödmjukhet. Jag tror att den gör oss människor gott trots att det alltid skaver lite, det där som får den att krypa fram. Jag tror rentav att den gör oss nutidsmänniskor väldigt gott eftersom vi så ofta snarare är produkter av oss själva än de verkliga oss själva.

Så. Här kan du lyssna på mig i ödmjuk form. En obekväm men välgörande, rentav lite helande, form. Och framförallt kan du ju lyssna på Sofia, som skrivit en bok som du borde läsa och som lyfter fram föräldratankar du borde ta del av.

är ju att man hinner leka med Arvid och photo booth redan innan man ska cykla till dagis. Att det inte var tjat och brådska och stress och skyndsamt utan faktiskt allt annat.

Han älskar. Skrattar tills han går sönder. Hela hans lilla lekamen skakar av skratt vid åsynen av sig själv och sin mor i fiskögeformat.

Och sedan efter lekstunden säger han:

-Jag vill åka till dagis nu!

Och man är så ovan vid en sådan kommentar så tidigt på dagen att man slentrianmässigt börjar dra ramsan om att det kan kännas så ibland och att det känns så ibland för mig också men att man måste vissa saker i alla fall ibland och att vi ju kan sakna varandra mycket under dagen för vi tycker ju så mycket om varandra men sedan på eftermiddagen så är vi tillsammans igen och då…

Och man blir avbruten:

-Men jag sa ju att jag VILL åka till dagis nu!

Och vi åker. Och dagen har börjat på bästa sätt. För åtminstone två personer i den här världen.

Jag träffade honom via en gemensam vän en sen fredagskväll i studietidens Åbo. Vi hade otroligt roligt. Vi skrattade mycket och han spelade gitarr. Jag tänkte att han var allt det som jag hade letat efter. Jag hade egentligen ingen lista över de egenskaper jag ville ha i en blivande man, men den här mannen kunde liksom vara listan. 

När han och vår gemensamma vän gick hem från min studieetta sent den kvällen kände jag ingenting. Han tog all sin charm, all sin humor, all sin karisma och all sitt gitarrspelande och gick. Men han tog inte ens en smula av mitt hjärta med sig.

Och det var då jag insåg: jag kan faktiskt välja ett liv med Fredrik nu. Om Listan kommer förbi i egen hög person och lämnar en helt oberörd så är ju den pojkvän man har onekligen ganska vass. Då har han uppenbarligen klarat det ultimata testet. Trots att han inte spelar gitarr.

Och strax därpå gick han från pojkvän till fästman till man. Han som aldrig fanns på någon lista men som bevisade att listor är för små för ett liv. Att det vi tror oss vilja ha ofta är en bättre kopia av oss själva medan det vi egentligen vill ha och behöver är något helt annat. Något som kompletterar och utmanar.

Det är drygt tolv år sedan jag vågade välja en och välja bort alla andra. Jag valde en man som på många sätt är helt annorlunda än jag men som vill samma saker i livet (om än inte i städning) och som långt värderar det som jag också värderar. Och som värderar mig. Mest. Mer än jag någonsin kan göra mig förtjänt av. 

Jag tror mindre och mindre på drömprinsar och listor. Mera och mera på att kärleken är ett val vi gör, ett beslut vi fattar. Och faktiskt: att vi kan styra vårt pirr och vår förälskelse också. Och jag vet precis var jag helst har mitt pirr.