Hur fel måste man vara?

När en kvinna som drar storlek 36 och har en fettprocent som får elitidrottare att darra av avund säger att vi ska vara nöjda med våra kroppar som de är, så är det förstås lite svårt att ta till sig budskapet. Det är väl det som Ingela talar om i sitt tankeväckande inlägg om bikinihetsen.

Och jag tror att vi alla förstår vad hon menar. Och egentligen har hon helt rätt. Det är ju alldeles självklart att orden om att vara nöjd med den egna kroppen väger mer om de kommer från en kvinna som inte alls passar in i våra snäva skönhetsideal och normer.

Samtidigt som hon har helt rätt blir det ändå helt fel. För det faktum att man är normalviktig betyder inte alls att man är normalsjälvbildad (om ni förstår och accepterar ett hemlagat uttryck). Den smalaste kvinnan på din arbetsplats kan mycket väl ha mer bikiniångest än alla andra där tillsammans, liksom den mest överviktiga faktiskt kan vara den mest bekväma. Det att du ser normal ut betyder inte att du känner dig normal. Och vet du vad? Det att du är överviktig betyder inte heller alltid att du känner dig överviktig. Och i allmänhet vinner det vi känner över det vi egentligen är.

Jag påstår mig absolut inte veta hur det är att vara överviktig, för det har jag aldrig varit. Men jag vet hur det är att avsky sin egen kropp och tänka på ätande och smalhet ungefär åtta gånger i timmen. En bra dag. Lägg till tjugofem gånger i timmen en sämre dag. Och jag tänker inte förminska den upplevelsen bara för att jag höll mig på “rätt” sida om BMI-skalan. Min väg till den kroppsbild jag har i dag är en väg som jag är tacksam och glad och stolt över trots att den aldrig gick via övervikt och därför kanske kan anses vara helt värdelös i någon annans ögon.

Och där tror jag att Ingela vet precis vad jag menar. För hon skriver själv i sitt inlägg: “En gång i tiden skulle jag kanske ha kunnat bära bikini, det ser jag på bilder nu i efterskott, men min egen självbild skulle ändå aldrig ha tillåtit det då.” Och just så tror jag att det är för många, många av oss. Vi har varit eller är normalviktiga men det kändes eller känns inte så. Självbilden kommer i vägen för alldeles för många av oss.

Också om vi alltid varit normalviktiga.

Så säg mig då: hur fel måste man vara för att alls få uttala sig i de här frågorna? Hur ful måste man vara för att få säga att skönhetsoperationer känns som en idiotisk lögn som vi plötsligt går med på att köpa? Hur fet måste man vara för att få säga att alla kroppar är bra kroppar och att vi måste återerövra rätten att få vara nöjda med den kropp som är vår?

Jag vet faktiskt inte. Men jag vill tro att allas våra berättelser är värdefulla. Att också den som avskydde en normal kropp men lyckades arbeta sig ur det får räknas på något sätt. Att hennes kamp också blir sedd och hennes seger också erkänd.

Ingen av oss har ensamrätt på kampen mot de ideal och de normer som krossar och bryter ner människor omkring oss – eller oss själva- varje dag. Det är en fiende som är alldeles för stark för att bara vissa av oss ska få vara med och slåss.

IMG_1405

Advertisements

12 thoughts on “Hur fel måste man vara?

  1. Tack igen för ett verkligt bra inlägg! Hade själv tänkt ge mig in i diskussionen, eftersom jag känner precis som du känner, men som vanligt så klarade jag inte av att formulera det rätt och valde därför att vara tyst. Men sen kommer du (som vanligt) och skriver allt så fint, ödmjukt och nyanserat och jag kan bara tacka för att du sätter ord på mina (och antagligen många andras tankar)! Tack!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s