Jag hann

Skolan började tisdagen den 12 augusti. Jag måste lacka om mina naglar innan jag träffar mina nya elever, tänkte jag på måndagskvällen.
Men jag orkade inte.

Varje dag sedan dess tittade jag i något eller några skeden på mina naglar och konstaterade samma sak. Jag måste lacka om dem.
Men jag hann inte.

Den har varit galen den här läsårsstarten.

Lördagen den 13 september (en hel månad efter skolstarten inför vilken jag borde ha lackat om mina naglar) gifte sig Lina och Erik. Fredrik var vigselpräst och vi var därför på plats utanför kyrkan i god tid. I så god tid att jag stod och lackade om mina naglar med handen vilande på våra vänners motorhuv.
Jag hann.

Fortfarande

För tre veckor sedan skrev jag ett blogginlägg och uttryckte min frustration över att jag var förkyld inför ett lopp. Idag skriver jag ett blogginlägg och uttrycker min frustration över att jag fortfarande är förkyld.

Jag snörvlar inte längre. Jag hostar ganska sällan. Men jag hostar ibland, mina öron blir lite sjuka när kvällen kommer och jag känner av min hals. Halsar ska ju inte kännas. Jag är inte frisk.

Två av mina kolleger, naturvetenskapligt bevandrade sådana, började idag använda ord som mycoplasma när jag uttryckte min frustration i deras närhet. Själv tror jag mera på att den här månaden är för mycket på nästan alla plan och att den totala frånvaron av lugn och ro och vila gör att jag aldrig hinner bli helt återställd.

Jag saknar att springa så mycket att jag skulle kunna börja gråta. På riktigt. Tänk vad fint ändå att det kan vara så. Att träningen kan vara så saknad när den uteblir.

Om vi ska hitta något positivt. Och det ska vi förstås. För sådan är jag. När och om jag orkar vara den jag egentligen är.

Sommarläsning 2014

Juni:

Släng alla kartor av Marcus Birro
Det du inte såg av Patrik Sjöberg
Allt för Frankie av Maeve Binchy
Vackra människor av Peppe Öhman
Äitikortti av Anu Silfverberg
Sprid ljus över ondskan av Lawe Söderholm
Jag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragdes

Juli:

Projekt Rosie av Graeme Simsion
Härskarteknik av Elaine Eksvärd
Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg
Naken: en antologi om sorg av (red.) Mikaela Sonck
Sånt jag berättar för Allah av Saphia Azzeddine
Stål av Silvia Avallone
Hustrun av A.S.A. Harrison
Hypnotisören av Lars Kepler

Augusti:

Evangelium enligt Marcus av Marcus Birro
Ett cp-bra liv av Jonas Helgesson
Mamma försökte av Jens Lapidus
Jakten på Edith av Agneta Rahikainen
Bridget Jones: Mad about the boy av Helen Fielding
Vattnet i mars av Mikael Fant
Pop av Marcus Prest
Bär den som en krona av Sanna Tahvanainen
Mörka platser av Gillian Flynn
Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes

Vad ska du läsa då? Ja, inte speciellt mycket av min sommarläsning 2014. Jag som brukar tycka att det mesta är bra, åtminstone läsvärt, mötte flera litterära övermän under sommaren som gick. Faktum är att jag knappt kommer ihåg ens känslan jag hade när jag läste en del av böckerna. Och i min bok är just det troligtvis det sämsta betyg en bok kan få. Jag minns aldrig namn, bara vagt handlingen men oj, så jag minns känslan.

Men du ska läsa Vackra människor, Äitikortti, Naken och Stål. Du absolut måste läsa Vattnet i mars, den boken är en av de bästa jag läst på länge. Du kan också läsa Jag ska göra dig så lycklig, Sånt jag berättar för Allah, Hustrun, Jakten på Edith och… Nej, nu märkte jag att ganska många ändå är värda att läsa.

Som bäst läser jag Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant. Hittills tycker jag titeln är bäst. Men det hinner ju ändra ännu.

Alla möjligheter

De säger att vi inte ska tvinga flickor att ha rosa kläder och drömma om ponnyhästar. De säger också att vi inte heller ska tvinga pojkar att ha rosa kläder och drömma om ponnyhästar. Flickor ska inte heller tvingas gå i tröjor med biltryck och samla på actionfigurer. De säger att vi ska ge alla barn alla möjligheter och låta dem välja.

Arvid kunde vara talesman för rätten till alla möjligheter och chansen att välja själv. Han kan inte gå oberörd förbi ett motorfordon och allt är lite roligare om en boll finns med. Men allra helst sparkar han fotbollen iklädd Ingrids guldfärgade festskor. Eventuellt med prinsesskjol till.

Hört på tåget

Två unga kvinnor diskuterar och utvärderar den grupp människor de studerae med. Jag hör mycket om många av dem. Här en favorit:
– Alltså, man vet ju inte alls var man har henne. Hon är alltid så trevlig mot alla, säger den ena och får medhåll av den andra.

Stackars människa! Hon som alltid är så trevlig mot alla, menar jag. Om den egenskapen är orsak nog att bli ifrågasatt och baktalad – vem av oss har då en chans? Litar vi bara på dem som talar illa om någon annan med oss? Är det fortfarande det främsta sättet att bygga gemenskap med en annan människa, att tala illa om någon tredje som inte är med?

Ofrivillig hudlöshet

Han sitter mittemot mig på tåget. Jag åker med ryggen mot färdriktningen. Det gör mig absolut ingenting, men jag har hört rykten om att det finns människor som tycker det är irriterande och illamåendeframkallande.

Eftersom han sitter mittemot mig så åker han åt rätt håll och har alltså dragit det längre strået i sittplatslotteriet.

Det är bara det att han inte var med i lotteriet. Hans plats var given redan från början. Han sitter nämligen i sin rullstol.

Ända sedan jag var barn har jag reagerat på rullstolar. Jag kan inte förhålla mig neutralt. Minns tydligt att jag redan i sjuårsåldern led så ofantligt mycket med den som inte fick röra sig lika fritt som jag. Den som var speciell på ett annorlunda sätt än många andra av oss.

Vi är ju alla sprciella. Förstås. Och vi bär alla våra kors och våra sår. Våra besvikelser och våra tillkortakommanden. Men det finns en skillnad. De flesta av oss bär våra bördor på insidan. Så att de är dolda vid första anblick.

När du sitter mittemot mig på tåget ser du inte mina strider och kamper. Dem ser du först när jag själv väljer att visa dem för dig.

Mannen mittemot mig har förstås ärr som jag inte ser, som är osynliga vid första anblick. Men till skillnad från de flesta av oss finns en del av hans kamp till allmänt påseende. För oss alla att ta del av.

I det finns ett mått av skyddslöshet som ikte lämnar mig oberörd. Som inte lämnade mitt sjuåriga jag oberörd och som rör mig mer ju äldre jag blir.

Samtidigt; jag tror ju på den där skyddslösheten. Jag tror på att mötas i det mörkaste och tyngsta. Det finns en kraft i det som aldrig kan bo i det slipade och polerade. Men världen och vi som befolkar den kan vara kalla och hårda och i mötet med kyla och hårdhet är ofrivillig hudlöshet knappast en fest alla dagar.

Så vi får väl försöka driva ut det kalla och hårda ur oss och istället bemöta våra medkämpar med den värme och mjukhet som de behöver. Som vi behöver.

Jag skulle välja dem

De besöker vårt sommarhem en av sommarens allra vackraste dagar. En mamma, en pappa och två barn.

Livet blir aldrig som vi tänkt oss, säger vi. Vi menar det alltid men ibland menar vi det ännu mer än vanligt. För den här familjen gäller ibland. Ett av barnen bär på en sjukdom som format resten av familjens hela liv. Deras vardag är en helt annan än vår. Deras utmaningar av helt annan art. Deras glädjeämnen på ett sätt mindre, då de gläds åt sådant som många av oss andra räknar kallt med. Deras glädjeämnen på ett sätt större, då de gläds åt sådant som många av oss andra räknar kallt med.

Vi äter spenatsoppa i sommarhusets trädgård. I skuggan av äppelträdet, bara där står vi ut med hettan. Så idylliskt. Vårt samtal är mycket, men inte idylliskt. Vi lyfter de stora frågorna. Om livet, hoppet. Besvikelser, orosmoln. Det är andra gången jag träffar mamman, första gången jag träffar pappan. Ändå delar de ärligt med sig av det liv som är deras, det riktigaste och viktigaste i deras liv. Medan en av dem hela tiden håller minst ett halvt öga på barnen. Sådan är deras vardag, ständig koll.

Jag slås flera gånger av hur lätt det är att tycka om dem. Den kärlek och kraft som de utstrålar är påtaglig. De är så varma, så genuina, så trötta, så starka.

Jag tänker det som många andra säkert tänkt och som säkert gör dem vansinnigt irriterade; om jag skulle vara ett barn med specialbehov skulle jag välja att komma till just dem. Det är ju ingen tröst i en vardag som kostar och sliter. Men det är sant. Jag skulle välja dem.

O, liv. Här landar vi och har ingen aning. Småningom märker vi och ofta blir vi rädda. När vi välkomnar våra barn öppnar vi armarna för ännu flera möjligheter att livet blir ännu mindre det som det kunde ha blivit.

Tänker jag, när jag äter min spenatsoppa. Under äppelträdet. Ser deras kärlek, deras tacksamhet. Deras matthet, deras glädje. Hoppas att de alltid nu som då får vila i skuggan av till exempel ett äppelträd.

Dåliga dagar

Dåliga dagar kommer och dåliga dagar går. Det riktigt jobbiga med den dåliga gårdagen var att den kom efter ett veckoslut som jag tillbringade i Stockholm med mina föräldrar och syskon. Utan barn.

Enligt konstens alla regler borde jag ha varit mitt bästa jag igår. Närvarande, lyhörd, tålmodig, svårretlig. Istället var jag en stilstudie i motsatsen.

Den kärlek som jag hoppades att skulle hela helade. Tänk att mina barn kan älska mig hel. Tänk att deras kärlek kan upprätta mitt med fog ruttna samvete. Tänk att de har en sådan kraft i sig, mina små liv.

Idag blev bättre. Jag blev bättre. Både skrämd och stärkt av gårdagen var jag idag nästan så närvarande, lyhörd, tålmodig och svårretlig som jag vill vara. Som jag borde ha varit igår. Som jag vill vara alla dagar.

Föräldraskap fascinerar mig. Av okänd anledning fascinerar det mig mera nu än tidigare. Det lär bli många tankar kring det nu. Hoppas du orkar ta del av dem. Hoppas du orkar dela med dig av dina. För just nu upptar det mina tankar. Jag kan inte bestämma mig för om föräldraskapet är det märkligaste eller minst märkliga som hänt mig.

Troligtvis både ock.

IMG_0482.JPG

På bilden är jag i centrala Stockholm för ett par dagar sedan. Jag var just så glad som jag såg ut. Jag tankade just så mycket energi och kraft att det borde ha räckt mer än väl igår. Det gjorde inte det. Men det räckte idag. Och det får räcka idag.

Känner mig lika dålig

Alla dagar somnar jag och vet att jag inte har varit världens bästa mamma. Men de flesta av alla dagar somnar jag och vet att jag gjort tillräckligt och varit tillräckligt.

Ikväll vet jag faktiskt inte.

Jag har varit lättretlig och stressad och sur och otrevlig. Hela dagen. Hela. Minsta lilla motgång har ätit sig in i mig och tyvärr har de motgångarna varit onödigt många just den här dagen när min kapacitet att ta emot dem var så gränslöst begränsad.

Jag har hört mig själv säga dumma saker åt mina barn. Sådant som en mindre vetande version av mig själv säkert lovat att aldrig någonsin säga. Jag har krävt för mycket av dem bara för att jag själv inte räckt till och orkat. Som om de på något sätt ska lappa där jag brister. Som om de på något sätt kan det.

Nej. Ikväll somnar jag nog och känner mig lika dålig som jag borde känna mig.

Och tänk. Ändå. Min älskade dotter somnar just nu bredvid mig i sängen. Hennes andning blir tyngre as we speak. Hennes lilla, varma hand vilar på min mage. Jag är hennes trygghet. Till och med idag när jag är ännu mindre värdig än vanligt så tycker hon – den mest fantastiska som finns – att jordens tryggaste plats är där jag är.

Om det inte är storhet, störsthet, så vet jag inte. Om det inte helar ett trasigt modershjärta så vet jag inte. Om det inte ändrar allt så vet jag inte.

Godnatt, ljuvliga unge. Imorgon blir det bättre. Imorgon blir jag bättre.

IMG_8826.JPG