Carl Olov Hartman sa det bättre:

För att du inte

tog det gudomliga

dig till en krona,

för att du valde

smälek och fattigdom

vet vi vem Gud är.

Mrs Bighill singers sjöng det bäst. Lyssna.

Varje dag får jag leva i tro på att det här är sant och varje långfredag tror jag det ännu mer än vanligt.

Jag tror på att kungarnas kung lydde fram till det yttersta, till döden på korset. Och att vi därför kan veta vem Gud är, vad seger och väldighet är och att ensamheten inte fick sista ordet.

Att få leva i den tron är en enorm nåd och en lika stor gåva.

Amen.

I våra gamla fotoalbum möter jag yngre och slätare versioner av mig och min Fredrik. Säkert vackrare också, men det känns inte så. Inte var vi lika märkta av livet då, men inte märker ju livet heller bara fult och brutalt.

Ingenting i mig längtar tillbaka. Jag ser bilder från vårt första gemensamma hem, från bröllopsresan och från de där åren när det var bara han och jag. Vi hade det bra, absolut, men nu har vi det faktiskt bättre. Jag inser när jag ser bilderna att jag älskar honom väldigt mycket mera nu än då och att den där spänningen och nyfiken som fanns då inte har en chans mot den trygghet och styrka som finns nu. Det var kärlek också då, men kärleken är större, djupare och vidare nu.

Jag tänker ofta att just det här måste vara en bästa tid i livet. Jag lider varken av de krämpor som åren ofta för med sig eller av de osäkerheter som präglar ungdomen. Min bästa tid kan vara nu.

Också.

För det är ju lite så här jag har varit hela tiden sedan jag var nitton; jag har tänkt att den här tiden är den bästa tiden i livet. Och det kanske var sant, men sedan har någon ännu bättre tid kommit.

Att det får vara så.

Tack.

Hösten 2002 lärde jag känna två sjukt bra män. Den första är numera min svåger och den andra är numera min man. Den första först och den andra sedan. I dag i flyttröjet hittade jag ett utskrivet lunarstorm-meddelande som jag skrev till min svåger Tobias den 10 december nämnda höst.

Jag citerar:

Jag har lärt känna en ny människa i helgen. Fredrik Kass heter han. En underbar person, om man får säga det om någon som är lite lik en själv. Han är tre år äldre än jag, studerar teologi och är nu min nyaste vän. Jag vet egentligen inte om det är något speciellt med honom. Och jag vet faktiskt inte vad det är som händer – men det känns helt annorlunda än det brukar kännas!!!

Bara ett par veckor efter att jag skrev det där meddelandet till Tobias tog jag Fredrik i handen första gången och sedan dess har jag aldrig släppt den. Så där mentalt. Mycket hade varit brutalt opraktiskt om jag inte hade släppt den fysiskt.

Den hösten levererade minsann. Om vi säger så. Vilken man jag fick! Vilken man min syster fick! (Och nog för att det är betydligt mindre i jämförelse, men ändå; vilken grej lunarstorm var!)

En gång såg vi ut så där. Inte hösten 2002. Men inte hösten 2018 heller. Om vi säger så.

Det finns väldigt mycket väldigt tråkigt som kunde sägas om riksdagsvalet som kom och gick, men i dag vill jag fokusera på en glad nyhet.

Fest och glädje!

Aldrig förr har lika många kvinnor suttit i Finlands riksdag. Det gör mig genuint lycklig. Inte för att kvinnor nödvändigtvis är bättre, smartare, snällare och mer kompetenta än män men för att de faktiskt är lika bra, smarta, snälla och kompetenta som män och för att de behöver få vara just det också i riksdagen.

Om politik skulle vara tråkigt och torrt och irrelevant skulle det inte spela någon roll vem som sitter i riksdagen. Men politik är inte det, politik är liv. Det handlar om dig och mig och den vardag vi möter. Därför behöver alla slags liv och vardagar finnas representerade när besluten fattas. Det måste finnas någon som är ungefär som du och det måste finnas någon som är ungefär som jag. Alltså är den mest jämlika riksdagen hittills en bra sak. Grattis, Finland!

Men samtidigt. Vi måste prata om Vasa valkrets. Det är ofantligt trist att det finns så få kvinnor bland de nyvalda riksdagsledamöterna från Vasa valkrets. Min blivande valkrets. Hur kan bara tre av sexton vara kvinnor? Det känns ju som om det finns fler kvinnor i herrarnas handbollslandslag än i den skaran och på många sätt är det ju nog ett misslyckande.

Jag har ingen aning om varför det ser ut just så här i just den österbottniska kretsen och jag hoppas att du som bor på min nygamla hemort är lika förvånad som jag. Eller? Har du någon aning? Vågar du spekulera?

Det måste ju finnas någon som är ungefär som de österbottniska kvinnorna också. Ju.

Jag glömde bort att jag har en blogg. Inte hade jag mycket till telefon heller. Det blev två dygn helt utan facebook och nästan helt lika utan instagram. I stället var jag helt och hållet närvarande bara där jag var. Scrollade livet självt. Liksom.

Livet och vännerna i världsklass. Vi har kallat det för avskedsesan, men det var ingen som tog något avsked. Vi ses säkert under påsken, sa vi i stället. Det är ju en så mycket roligare sak att säga.

Jag har ägnat två dygn åt att äta vansinnigt mycket och vansinnigt gott, åt att prata och skratta och prata ännu mera med dessa älskade vänner och åt att låta bli att tänka på hur kort tid till vi fortfarande bor nära varandra. Vi som inte kände varandra alls när vi flyttade hit, vi som vävt ihop våra liv i varandras.

Det geografiska avståndet må vara vad det är – de kommer alltid att vara nära våra hjärtan. Det slår förstås alla geografiska avstånd som finns, även om jag redan nu kan sörja allt det som är lätt nu men blir svårt sedan.

Och i dag har vi packat två lådor till.

Med rätta kan man fråga sig varför den här bilden illustrerar den här texten. Svaret vet jag. Och de. Kanske.

Att ha en Hild på nästan två och ett halvt är att varje kväll kunna smyglyssna till en aftonkonsert från hennes sovrum. I skrivande stund har det gått över en timme sedan vi la henne och under den timmen har hon hunnit bjuda på hits som Blinka lilla, Hej vädret, Björnen sover, Här kommer Pippi Långstrump, Åke-sången, Du är så fin och Sov du lilla videung. En liten artist omedveten om sin publik.

Hon är så osannolik. Trots att det alltid är så här så förundras jag lite varje kväll. Tänk att hon bara ligger där för sig själv och är nöjd och glad. I över en timme! Tänk att hon inte kräver sällskap eller underhållning av oss. Alls. Vad tänker hon på, liksom? Något slags hyfsat rikt inre liv verkar hon ju onekligen ha.

Hon är verkligen en helt underbar typ, denna Hild på nästan två och ett halvt. Tänk att hon finns!

I dag har jag mött ett yngre jag hundratals gånger. Det mesta sparkade verkligen inte joy och får ett nytt liv i soporna. Få pappersbilder får leva vidare på österbottnisk mark.

Jag har också mött yngre versioner av mina barn hundratals gånger. Minst. Där är det så mycket joy. Men det är sådant joy som också finns i digital form, så inte heller speciellt många av de bilderna får komma med i flytten.

Jag har mött en betydligt yngre Ingrid. Hon var (och är) orimligt mysig, men hon var också orimligt taskig i huden. Tänk att vi var så vana vid de där såren och utslagen att vi knappt såg dem! För oss var hon bara så självklar och vackrast i världen. Barn med slät och sårfri hud var de konstiga för oss.

I dag är hennes hud nästan problemfri, men det händer att något rött tittar fram runt munnen och hon får nästan panik varje gång. Det fick hon aldrig då, också för sig själv var hon bara så självklar och vackrast i världen. Många gånger i dag har jag hunnit tänka att det är väldigt mycket lättare att ha problemhud när man skriver sin ålder med en siffra än med två. Många gånger i dag har jag hunnit tänka att jag är tacksam för att det är undantag snarare än regel numera.

Ingrid nästan tre. SÅ skön typ. SÅ lik Hilde. SÅ besvärlig hud.

I dag har jag rensat bland hundratals bilder och många gånger snubblat över bilder på mina syskon. Jag har drabbats av glädje, mitt liv är rikare för att de finns. Jag älskar dem miljoner. I dag råkar det också vara den internationella syskondagen.

I dag är jag ännu mer tacksam än vanligt för de tre systrar som är mina. Och för de två bonussystrar som också hör till.

I dag är glad för att jag vågade försöka ge mina egna barn syskon och enormt tacksam över att det också fick bli så.

I dag tänker jag på alla dem som inte alls har syskonrelationer att hänga i julgranen. Som kanske har en sval icke-relation eller en destruktiv och svår och som påminns om det en dag som den här.

I dag tänker jag på alla dem som längtar efter egna syskon. Som kanske står ensamma med frågor som gäller åldrande föräldrar och som saknar någon att bollplanka med.

I dag tänker jag på alla dem som längtar efter syskon till sitt eller sina barn. På dem som sitter vid matbord där det saknas en viktig person som kommer att göra familjen hel.

Syskon. Det är mangleis. Vi som får vara glada en sådan här dag får verkligen vara det.

Det landade ett pappersflygplan i vårt vardagsrum. Med ett budskap.

Tänk att han kan skriva! Tänk att det är det här han skriver!

Frågan är om du kan läsa det. Det kräver ju sin läsare, det här budskapet. Förpackningen är inte helt okomplicerad. Kanske kräver det också vetskap om att vår sexåring andas och lever fotboll. Då kanske du klarar det?

Att få vara med när en liten människa erövrar orden är stort. Att få vara med när tre små gör det samtidigt på sina egna nivåer och sätt är ännu större.

Jag är inte helt säker, men det kan hända att det vackraste ljud som finns är ljudet av Fredrik och Ingrid som läser högt för varandra.

Det ljudet berättar att de har varandra, att de har läsningen och att de har tiden. De har med andra ord typ allt. Och när de man älskar mest får ha typ allt är det lätt att andas.

När sådana ljud fyller hemmet kan man faktiskt leva väl med flyttlådor och sopsäckar längs väggarna i lägenheten. För där lever vi nu. Det är på gång.

Bild: Maria Hedengren