Att vi knappt såg dem

I dag har jag mött ett yngre jag hundratals gånger. Det mesta sparkade verkligen inte joy och får ett nytt liv i soporna. Få pappersbilder får leva vidare på österbottnisk mark.

Jag har också mött yngre versioner av mina barn hundratals gånger. Minst. Där är det så mycket joy. Men det är sådant joy som också finns i digital form, så inte heller speciellt många av de bilderna får komma med i flytten.

Jag har mött en betydligt yngre Ingrid. Hon var (och är) orimligt mysig, men hon var också orimligt taskig i huden. Tänk att vi var så vana vid de där såren och utslagen att vi knappt såg dem! För oss var hon bara så självklar och vackrast i världen. Barn med slät och sårfri hud var de konstiga för oss.

I dag är hennes hud nästan problemfri, men det händer att något rött tittar fram runt munnen och hon får nästan panik varje gång. Det fick hon aldrig då, också för sig själv var hon bara så självklar och vackrast i världen. Många gånger i dag har jag hunnit tänka att det är väldigt mycket lättare att ha problemhud när man skriver sin ålder med en siffra än med två. Många gånger i dag har jag hunnit tänka att jag är tacksam för att det är undantag snarare än regel numera.

Ingrid nästan tre. SÅ skön typ. SÅ lik Hilde. SÅ besvärlig hud.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s