Hon var bara några månader gammal när vi märkte att det var något med hennes ögon. Ett drygt halvt år den där dagen när hennes lilla hjärna magnetröntgades så att vi skulle kunna utesluta obehagliga saker. Inte ens ett när vi märkte att ljuskänsligheten var orimlig. Knappa två när hon fick sitt första par glasögon. Knappa tre när hon fick sitt andra par. Och i dag fick hon äntligen det som vi redan länge har tyckt att hon behöver och som vi nu till sist fixade och betalade själva: solglasögon med styrka.

– De här ser så coola ut, sa den lilla glasögonbäraren redan hos optikern. Hon tog på sig dem och till sig dem på sekunden.

Jag är inte förvånad att de gick hem. Det är ju liksom alltid för ljust för henne. Hon ser dåligt utomhus; antingen för att hon måste kisa på grund av ljuset (också regniga dagar är för ljusa) eller för att hon måste ha solglasögon utan hjälpmedel för synen. Tänk om hon äntligen får se bra utomhus nu!

Jag vågar nästan hoppas. Lite. Hon visade en helt annan frimodighet än vanligt redan på väg från optikern till bilen. Hon gick själv trots kullersten och obekant miljö. Hon vågade klättra upp på små trappsteg och hoppa ner.

Mitt modershjärta dansade.

Och tog sig en svängom extra när kvinnan i kassan på kappahl spontant utbrast att Hilde hade fina glasögon. SÅ rätt just där och då.